Min egen svarta skräckfilm kom tillbaka varje natt

Malin Wollin

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2016-04-14

Den nionde januari 2013 födde jag mitt fjärde barn.

Efter tre väldigt snabba förlossningar var jag beredd på att även denna skulle gå fort.

Jag kunde aldrig ana hur fort.

Klockan 20.20 föder jag min andra son och rasar ihop på golvet. Jag tror att mitt barn har dött och att mitt liv är slut. Och kanske var jag inte ensam i min känsla.

Enligt en dansk studie känner en tredjedel av barnmorskor och förlossningsläkare livslång skuld efter traumatiska förlossningar. (Vetenskapsradion, SR den 11/4.)

Att vara den som hjälper ett barn till världen. Jag har svårt att ­tänka mig en mer ansvarstyngd situation.

Jag kliver ur badkaret. Han kommer. Han föds i hinnorna. Barnmorskan kan inte fånga honom. Han faller ner i golvet med huvudet före. Navelsträngen brister.

Första året genomlevde jag de där sekunderna varje natt. Ljudet. Tystnaden när de springer i väg med min bebis. Min egen svarta skräckbio.

Inte en enda gång har jag skuldbelagt eller känt förbittring ­gentemot min barnmorska. Det var en olyckshändelse, det var en på miljonen.

Jag tänker ofta på henne.

Att vi delar minnet hon och jag. Att vi kommer leva med det, men på olika sätt.

Hon med skuld och förebråelse, jag med ett levande bevis på att det gick bra. En person som drar i mitt ”gjöna bjöst” på morgonen för att jag ska gå upp.

”Resultaten visar på vikten av öppna samtal på förlossnings­enheter för att få möjlighet att prata ut om vad som kan ha gått fel och vad man kunde ha gjort bättre. Men även för att man ska kunna lära sig av varandras erfarenheter”, säger Pelle Lindqvist, docent och överläkare i obstretik på Karolinska universitets­sjukhuset.

Hur kan detta inte vara en självklarhet på en arbetsplats med så många pressade situationer och där så mycket står på spel?

Om man inte pratar med varandra, om man inte får hjälp. Hur är det tänkt att personalen ska kunna gå vidare och känna sig trygga i sitt yrke?

Och vad mer: hur ska de kunna lära sig av varandras erfarenheter om de inte delas?

Efter flera samtal med en Amandabarnmorska så kom jag till slut på var i förlossningsförloppet som det gick fel. Att då veta att ingen Lex Maria-anmälan gjordes, att ingen får med sig min barnmorskas erfarenheter till nästa förlossning.

Så onödigt och sorgligt.

Något bra hade kunnat komma ut av min och hennes olyckliga situation.

Jag tänker ofta på henne.

Hur hon har det.

Jag behövde aldrig förlåta henne, för det fanns inget att förlåta.

Och jag tog för givet att hon fick den hjälp och det stöd som hon ­behövde.