Rubiales inte ensam om att ta sig friheter
Vad är det för fel på fotbollsmännen? Frågan har bubblat upp till ytan under de senaste två veckornas debacle i Spanien, men Luís Rubiales är inte ensam i sin position om att ta sig friheter med kvinnor.
Noël Le Graët hade varit ordförande för det franska fotbollsförbundet i elva år när han tvingades bort i våras. 82 år gammal hade han påbörjat en ny mandatperiod på posten, samtidigt som Frankrike dominerades av debatten om höjd pensionsålder till 64 år. Ett halvår tidigare hade Noël Le Graët förlängt kontraktet med det franska damlandslagets förbundskapten Corinne Diacre. Det var förvånande av flera skäl; dels var Diacres sportsliga resultat ganska skrala, dels hade hon varit föremål för en lång rad kontroverser och bråk med sina mest tongivande spelare. ”Hon kan absolut bli bättre på att kommunicera”, kommenterade Le Graët kontraktsförlängningen, som om det var en bisak för en lagledare.
Det var inte förrän en handfull landslagsspelare i februari meddelade att de bojkottade landslaget om det inte blev ändringar, som Corinne Diacre fick gå. Men då hade hennes beskyddare Noël Le Graët själv redan fått sparken. Det hade nämligen uppdagats att han betett sig ”olämpligt” mot kvinnliga anställda och att en ”toxisk miljö” spridit sig på förbundet. I en intervju i tidningen L’Équipe berättar spelaragenten Sonia Souid hur Noël Le Graët utsatt henne för trakasserier under flera år. Hon säger att han såg henne ”som två bröst och en rumpa” och att hans påstådda intresse för damfotboll, den officiella anledningen varför han ringde henne konstant, bara var påhitt.
Det spanska damlandslaget hade dragits med samma förbundskapten sedan 1980-talet – det var först då, efter general Francos död och fascismens fall, som landets fotbollsförbund ”erkände” damfotbollens existens – när Ignacio Quereda till slut tvingades bort 2015.
Efter VM i Kanada samma år skickade spelarna ut en kommuniké där de krävde bättre villkor, bättre förberedelser och bättre ledning. Spelare har i efterhand berättat att Quereda var våldsam, manipulativ och homofobisk. Efter 27 år på posten – en mer eller mindre otänkbar tidsrymd på herrsidan – ersattes han av Jorge Vilda.
Vilda, som ledde det spanska landslaget till VM-guld i somras, men som spelarna vägrade fira med. Vilda, vars landslag bojkottades av 15 spelare efter EM förra året, när krav på bättre villkor, bättre förberedelser och bättre ledning inte hörsammades. Jorge Vilda, som hela tiden haft förbundsordförande Luís Rubiales stöd, så till den grad att Rubiales kallade bojkotterskorna för ”bortskämda” och anklagade dem för utpressning.
Samme Rubiales som utan att sondera sitt förbund förlängde Jorge Vildas kontrakt direkt efter VM-finalen, någon gång strax efter den famösa kyssen av Jennifer Hermoso. Rubiales gjorde nyligen upp i godo med en före detta anställd på spanska fotbollsförbundet, som anklagade honom för sexuella trakasserier och återkommande frågor av typen vilka underkläder hon bar. Och nu har alltså inte Spanien något damlandslag längre, eftersom minst 80 spelare vägrar att ställa upp under nuvarande former.
Luís Rubiales är hela fotbollsvärldens favoritskurk just nu, eftersom hans illdåd tv-sändes över hela världen. Offentligheten älskar visuella övertramp, eftersom de är så lätta att bygga opinion kring. Nästan alltid döljer de ett minst lika allvarligt problem: Det här är män som inte tar kvinnor och kvinnors önskemål och krav på allvar.