Jag kan inte låta bli att undra: Var är Prigozjin?
Tänk att dö och komma tillbaka som en person utan neurotiska sidor. En varelse som sällan går runt och undrar hur saker går ihop, saker som inte rör mig och som jag inte har någon anledning att oroa mig för.
Min oro för långsökta problem står i vägen för mina faktiska problem och jag lär inte nå fram till dem innan jag dör. Kanske lika bra det, i och för sig.
Jag semestrar i detta nu på Gotland och när jag befinner mig i ett annat land så drabbas jag av intryck som föder och göder nya funderingar.
Funderingar som den om hur länge vattnet ska räcka här. Joachim säger att det inte bildas så mycket nytt vatten och sedan sa han något om att gotlänningarna får en stor mängd sommarvatten från ett träsk som heter Tingstäde, ett träsk som vi passerade precis efter att vi sett tre lösa lamm på vägen och vem ska samla in dem och hur mycket får man för ett lamm när man säljer det i delar och hur går köttproduktion någonsin ihop ekonomiskt? Hur kan man hålla ett djur vid liv i flera månader och sedan anlita slaktare och distribuera bitarna och ändå hamna på svarta siffror och smakar förresten vattnet träsk?
Det är inte mina problem men ändå ockuperar de all min tankemark medan vi far norrut mot Bergman och den där färjan som jag inte vet hur vi ska få plats på och tänk om vi kommer över men inte tillbaka. Tänk att det finns två eller fler kaptener som kör en färja fram och tillbaka mellan Fårö och Fårösund utan att någonsin tröttna. Tänk att de kaptenerna är så säkra på sin sak att det inte ens finns någon slags hoppilandkalle. Färjan låter bara DUNS och sen litar alla människor i alla bilar på att nu ligger vi säkert kant i kant. Jag är tacksam över vår plats nummer två så att vi kan bromsa om familjen framför oss försvinner i en glipa och skriker som slaktlamm.
Logistik, hur saker fungerar och hur allting går runt, jag befinner mig vid randen av att inte stå ut. Mycket i världen, det mesta faktiskt, är inte mitt problem att lösa. Särskilt inte komplicerad utrikespolitik.
Och ändå.
Jag kan inte låta bli att undra.
Var är Wagners styrka?
Var är Jevgenij Prigozjin?
Jag behöver inte veta om han lever eller om Moskva har dödat honom fullständigt till döds.
Vidare så tänker jag väldigt lite på vems sida Wagnergruppen står på, vad de har för planer, om de är en välsignelse eller förbannelse för Belarus givet att det är där de uppehåller sig eller om de äter upp sig på en pizzeria och tar Moskva en annan dag.
Istället maler hjärnan i den gotländska vindsolen: var förvarar man tjugofemtusen män?
Tjugofemtusen män som behöver mat, som behöver gå på toaletten, som ska aktiveras för att inte förlora moralen alldeles. Tjugofemtusen män som behöver uttag för att ladda sina telefoner, tvätta sina kalsonger, vaska sina ryska armhålor.
Det är sommar, det är juli, jag är ledig, vi befinner oss på Sveriges märkesö, med min kropp bröt jag en våg vid Suderstrand och när havet sugit mig till ett hål så fyllde jag det med en tunn pizza med våta tunga kronärtskockor. Jag har det bra.
Men när jag lutar mig tillbaka mot bilens nackstöd, varm och vindpinad i ansiktet och shortsen uppknäppta så har jag bara en tanke i huvudet.
Var sover Wagnergruppen när det blir natt?