Överbeläggningen på fängelser systemhotande
Brottslingar går fria, poliser ser mellan fingrarna och Kriminalvården bryter mot lagen.
Överbeläggningen på häkten och anstalter börjar bli systemhotande.
Aftonbladets reporter Victor Stenquist har de senaste dagarna granskat hur det ser ut i fängelser, häkten och polisarrester.
Alarmerande rubriker om en ansträngd situation har vi sett en hel del av det senaste året, vilket inte hindrar att artikelserien ställer en del nya och besvärliga frågor.
Som exempelvis hur väl fungerande ett samhälle är där lokala polischefer dagligen ber sina patruller att om möjligt undvika frihetsberövanden.
Visst, rutinerade poliser tenderar att ha visst bollsinne, den slitna narkomanen på parkbänken måste inte nödvändigtvis gripas, det räcker med att hälla ut den lilla påsen med pulver i närmaste papperskorg, så här har det alltid sett ut.
Men nu berättar poliskällor i södra Sverige om att ribban har höjts. Att personer som är misstänkta för så pass allvarlig kriminalitet att de borde gripas är på fri fot.
Det är, försiktigt uttryckt, ingen bra situation. Det blir svårare att klara upp brottet. Det finns en risk för fortsatt brottslighet. Det finns, i vissa fall, en flyktfara.
Vad beror då denna situation på?
Kåkarna är fulla. Därför blir vissa dömda kvar på häkten som också är fullbesatta. Och häktade placeras i polisarrester.
Ett brott mot såväl svenska bestämmelser som mot internationella konventioner.
Men det är nu inte bara polisen som bryter mot lagen. Även Kriminalvården, som har huvudansvaret för frihetsberövanden, tvingas göra det.
I en ansträngd samtid har myndigheten mer eller mindre satt i system att placera häktade i arrester. Vilket bryter mot rättegångsbalkens bestämmelser.
JO har i ett antal beslut rutit till mot att lagen återkommande sätts ur spel, men Kriminalvården har inget val.
Så sent som i fredags var jag på en häktningsförhandling mot en man som misstänks för väskmordet på Värmdö.
Ingen, vare sig domare, åklagare eller advokat, hade några synpunkter på att mannen även efter häktning skulle bli kvar i arresten. Det är vardagsmat numera.
Nu toppar möjligen inte misstänkta brottslingars psykiska mående den genomsnittliga invånarens lista på frågor att oroa sig över, men det tål att påpekas att även oskyldiga människor blir frihetsberövade.
En arrest, i dagligt tal fyllecell, är en väldigt torftig miljö. Cellen är mycket liten, en brits klädd i galon med ett tunt täcke, när behov ska uträttas måste det ringas på dörren för eskort till toalett.
Och lagstadgad rätt till luft på rastgård samt besök förvägras.
En snabbokulär besiktning av Kriminalvårdens statistik över häktesplatser ger nedslående resultat:
De senaste åren har beläggningen månad för månad pendlat mellan 96 och 100 procent. I mars i år var det för första gången 101 procent.
På anstalterna ser det likadant ut. På Kumla och de andra kåkarna med högst säkerhetsklass har motsvarande siffror pendlat mellan 94 och 99 procent.
Anställda på fängelserna vittnar om att interner tar till våld mot varandra och mot personal för att slippa dela cell med någon annan och i stället hamna i isolering.
Kriminalvården trollar med knäna och har bland annat börjat tidigarelägga utslussning av fångar, vilket regeringen knappast uppskattar.
Men politikerna får faktiskt skylla sig själva. Skärpande straffrättsreformer sker i rasande takt. Mindre fokus har lagts på det uppenbara, nämligen att fler inlåsta brottslingar också kräver fler platsen på häkten och fängelser.
I går fick en utredare i uppdrag att se hur Kriminalvården snabbare ska kunna bygga ut, men det löser inte den akuta situationen.
Än har de flesta Tidöreformerna inte fått genomslag, om de ens börjat gälla.
Men ansvaret vilar också tungt på den förra regeringen. Varje vecka skärpte Morgan Johansson ett straff. Mindre intresserad var han av att fundera på vilka konsekvenser alla reformer skulle få för kriminalvården.
Ett av resultaten av de senaste årens maniska petande i straffrätten börjar bli synligt.
En Kriminalvård som inte längre klarar sitt uppdrag, med allt vad det innebär i form av konsekvenser för samhället.