För första gången kände jag mig som en Riktig Man
Jag fångade en cykeltjuv. Så här gick det till: Jag cyklade hemåt på kvällen vid Fridhemsplan när jag såg en man med en sån där gigantisk mjuk kylboxryggsäck som sprang framför mig. Jag hann tänka: “Tvingar dom pizzabuden att jogga nu? #osoft” tills jag kom ikapp killen. Han skrek: “Min cykel!” och pekviftade mot en snabbt undflyende gestalt lite längre bort.
Något flög i mig.
Kanske var det min skamkänsla över att ha smitit från Publicistklubbens årsmöte där jag fått äran att bli invald i styrelsen. Kanske var det att jag gått i förtid för att jag redan var sen till avbytet med den andra pappan hos vår skrikande bäbis. Här fanns chansen till en fet avbetalning på min samhälleliga och biologiska skuld. Medmänniska to the rescue!
Mina vader trampade som på ett hysterisk schlagerspinningpass. Mitt senaste år av gymmande med personlig tränare hade gett resultat. Jag trodde att det handlade om att se snygg naken ut i ett costaricanskt vattenfall,
men på köpet hade jag fått en kropp jag kunde använda som ett verktyg. För att gripa brottslingar.
Tjyven trampade i sin tur på - helt utan respekt för trafikregler. Och jag insåg att jag var tvungen att ta fram det tunga artilleriet. Vad var nu Claes Elfsbergs (vagt homofobiska) råd till mig på programledarutbildningen om hur jag skulle göra för att folk ska ta mig på allvar? “Sänk rösten cirka en oktav.”
Med samma finstämdhet som en explosion i en Michael Bay-film basbrölade jag ut “STOPPA TJUVEN!” Som en Hesa Fredrik på repeat. Plötsligt var jag ikapp och förövaren kastade ifrån sig sitt byte och försvann mellan husväggarna med den föga trovärdiga repliken: “Sorry, fattade inte att det var din cykel”.
Flämtande återlämnade jag stödgodset till den ikappjoggande pizzautlämnaren. Min redan överkokande hjärna hann sy ihop en backstory om att budet troligen var syrisk flykting som fått sitt första jobb genom att pantsätta sin hustrus hemgift för att köpa en cykel.
Och tjuven - han var ju uppenbarligen socialt utsatt och ytterligare en stöldanmälan skulle knappast hjälpa honom på vägen till samhällelig återrehabilitering. Det var bra att jag inte jagat ikapp honom.
För jag var Bamse - stark och snäll. Jag fick patetiska Lille Skutt att sluta grina, men lät storsint Vargen löpa. Min dunderhonung var skuldkänslor, SATS-timmar och röstcoacning av Rapportlegendarer.
Några tjejer som sett spektaklet gav mig high fives. En kvinna på en balkong skrikfrågade hur det gått. Hög på adrenalin och självrättfärdighet log jag överseende mot dessa behövande varelser. Det är alltså så här det känns att vara en Riktig Man.
Jag skyndade mig hem så att jag kunde skriva om det på Facebook.