Dags att granska budbäraren själv
Hypen runt Wikileaks må vara stor, men hitintills har inte den utlovade nya världsordningen synts till.
Norge hade aldrig hade tänkt köpa några Jas-plan utan hade bestämt sig för amerikanska F-35. Ambassadpersonal samlar in information och kartlägger spelarna i ett land. USA försöker påverka de som inte gör som de vill med diverse påtryckningar. Socialdemokraterna var för den militära insatsen i Afghanistan. Sverige är inte särskilt neutralt utan har ett nära samarbete med Nato.
Det må vara pinsamt för de inblandade men hitintills är det mesta i telegrammen känt, eller bekräftar det som alla med intresse för säkerhetspolitik länge misstänkt. ”En stor smäll in i det uppenbara” som en brittisk expertkommentator kallade hela spektaklet.
Men skvaller är kul och i bästa fall leder avslöjandena till mindre hyckleri och ett mer avslappnat samtal om exempelvis Nato-medlemskap. Dessvärre verkar det som om resultatet i stället kommer att bli att diplomater inte vågar tala öppet med varandra.
När Julian Assange chattade med The Guardians läsare skrev en före detta brittisk diplomat ett ganska långt inlägg om att hans arbete under Balkankrigen inte hade varit möjligt utan hemliga diplomatiska samtal. ”Varför borde du inte kunna hållas personligt ansvarig när nästa internationella kris inte kan lösas eftersom diplomatin inte kan fungera?” undrade diplomaten.
”Om du reducerar ditt ofantligt långa redaktionella brev till en enda fråga så kommer jag att ge den min uppmärksamhet”, var Assanges uppblåsta svar, värdigt vilken maktmänniska som helst.
Att Julian Assange, mannen som tycker att all information ska vara fri, vägrar att prata om våldtäktsmisstankarna och håller sig undan svensk rättvisa är också suspekt. Det här med total öppenhet är uppenbarligen inte så kul när det gäller en själv.
Wikileaks är inte heller särskilt intresserade av att redovisa sin egen ekonomi, trots att de finansieras med bidrag. Vilka är det egentligen som betalar, hur mycket pengar har de? Varför läggs inte dokument från Kina, Saudi-Arabien eller andra ickedemokratiska länder, ut på nätet? Det finns mycket man inte vet om själva organisationen. Därför borde ett ordentligt journalistiskt grävjobb vara på sin plats. I en transparent värld måste även budbärarna finna sig i att bli ordentligt granskade, hur goda avsikter de än säger sig ha.