Sjukan var som ett trivsamt gubbdagis

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nej, jag är inte döende. Ändå hade jag det tvivelaktiga nöjet att ligga ett dygn på sjukan i förra veckan. För observation, som det heter. Fast de observerade inget speciellt i mig, hur mycket de än försökte.

Det var tvivelaktigt, för att en vistelse på hospitalet alltid framkallar en äcklig känsla av att man inte är fullkomligt osårbar.

Men det var ett nöje för att alla människorna, både de som jobbar där och de som låg inne, var så förbannat hyggliga och trevliga.

Det låg tre gubbar på mitt rum: Ove, Bror och P-O. Deras pumpar var i olag, men vi snackade inte så mycket om det.

Ove låg lite lågt, han hade startblocken framme och väntade på att få gå hem.

Bror berättade om Vinterkriget i Finland. Han hade kört båt fram och tillbaka utanför Helsingfors på nätterna och försökt räkna de minor som det ryska flyget släppte i havet. Det var inte så lätt i mörkret och sjön och det blev inte lättare av att hans befäl hotade honom med krigsrätt om han räknade fel. I vilket fall så lyckades de svepa de flesta av minorna.

Sedan flyttade Bror till Sverige och började bygga bensinmackar. På somrarna bor han och hans fru granne med författaren Arto Paasilinna på en ö utanför Helsingfors. Det visade sig att det grannförhållandet också kunde vara ett äventyr.

Paasilinna, vars finska svårmod är översatt till hur många språk som helst och som säljer jätteupplagor i både Italien och Japan, är världens snällaste människa.

Tills han får i sig för mycket vitt vin. Då händer det grejer i skärgården och Paasilinna transformeras till en figur bara han själv kunnat dikta om. Bror valde att beskriva resultatet av förvandlingen med termer från kriget.

P-O visade sig vara ett riktigt original. Han snarkade värre än mina hundar, stånkade och väsnades som ett osmort sågverk redan mitt på dagen. Ibland vaknade han till och blåste ut luft med kulingstyrka, vände sig om och bytte till att låta som en centralstation på ånglokens tid.

När han inte sov låg han och förhörde oss andra om allt möjligt.

- Vad kör du för bil? frågade han plötsligt.

Jag svarade sanningsneligt.

- Byt bil, sa P-O.

- Vad har du själv?

- En Volvo"

- Ah, en gammal rishög, bergis Amazon" eller PV?

- PV. Och en Opel Rekord och en cheva Blue Moon. Jag har ärvt dem av mina föräldrar.

- Blue Moon? Finns ingen serietillverkad Blue Moon.

- Jo, den heter något sådant.

Så där låg vi och snackade. Möjligen skarvade någon av oss ibland, ingen nämnd och ingen glömd. Som ett gubbdagis, ungefär, och rätt så trivsamt.

När man blev rastlös kunde man köra sängen upp och ned med fjärrkontrollen. Den gick högt. Eller lyssna på radio i ena hörluren, eftersom den andra inte funkade.

När vi masat oss tillbaka från restaurangen, alltså matborden utanför tv-rummet där vi fått nötstek med brunsås, kom en skötare och skulle ta prover.

Skötaren sa att det skulle göra ont. P-O sa att han varit med om värre saker i livet.

- Jag vet, sa skötaren, så fort någon ska ha en spruta eller nytt plåster så kommer historierna om hur jävligt det var vid norska gränsen under beredskapen och om hur håret frös fast i tältduken och allt det där. Jag har hört de där sakerna i åratal nu...

Skötaren var ganska ung. Han var mycket bra, men visste inte att han själv kommer att bli likadan. Gubbar gillar inte att ligga på sjukhus. De gillar inte att det gör ont. Men de gör sig till på ett annat sätt än käringar. Jag med. Det är ett sätt att försöka hålla färgen, bara.

Det är klart att sjukvården i Sverige i vissa stycken är under all kritik, med köer, smärtor och elände. Men på avdelning 31 på Södersjukhuset förra veckan var personalen professionell, snabb, noggrann och vänlig.

Jag skriver detta trots att jag är journalist. Ibland tvingar samvetet fram en solskenshistoria.

Robert Aschberg