Nyhetsstoryn jag aldrig tröttnar på
Det finns en nyhetsstory som jag aldrig tröttar på. Det är berättelsen om hur städerskan med utslitna knän plötsligt vinner storvinsten. Om pizzabagaren som blir mångmiljonär. Om den arbetslösa tvåbarnsmamman som får sjusiffrigt på bankkontot.
Eller varför inte när Erik från Vänersborg häromdan skrapade fram 300 000 i TV-soffan dan efter att han blivit arbetslös från bruket på Vargön.
Jag älskar de där nyheterna där stora pengar hittar fram till någon som verkligen behöver dem, och jag bryr mig inte om ifall det ibland handlar om helt groteska summor – som när lastbilschauffören Eddie Nabors vann rekordvinsten på drygt 822 miljoner kronor i USA för något år sedan.
Nackhåren reser sig i ren njutning, för det är så vi vill att sagorna ska sluta.
David ska vinna över Goliat. Den alldaglige med stort hjärta ska erövra drömtjejen från det snygga puckot. Nelson Mandela ska besegra apartheid och Alingsås ska bli mästare i handboll. Så ska det vara.
Nu är jag väldigt nyfiken på den där spanjoren som vann en rekordstor lottovinst i förra veckan. 126 miljoner euro, långt över en miljard kronor. Jag håller tummarna för att han ska vara en fåraherde, en katalansk snickarlärling eller allra helst en nyanländ flykting från Nordafrika.
Fan ta honom om han dyker upp i röda framgångsbyxor och seglarkavaj.
Svenskt Näringsliv har gjort en undersökning om svenska folkets syn på bonusar och höga löner. Vi har sedan länge gjort upp med Ingvar Kamprad och välsignar gladeligen hans enorma rikedomar. Även Zlatan och Per Gessle är vi beredda att när som helst dunka i ryggen och säga grattis till framgångarna.
Anställda företagsledare som Volvochefen, Ericssonchefen och Scaniachefen däremot – dem har vi ingen misskund med. Hela 73 procent tycker att det är ganska eller mycket negativt att den sortens chefer har en mycket hög lön, och 64 procent av oss tycker att företagsledare i allmänhet tjänar för mycket.
Det finns ingen logik i detta. Det handlar bara om känslor.
Vi älskar lotterivinnare och postkodsmiljonärer och små backstugusittare som med sina reumatiska händer skrapar fram lite guldkant för de sista ljuva åren. De håller drömmen vid liv.
Men mest av allt handlar det om en klassisk svensk känsla.
Vi gillar underdogs.
Vi gillar inte überdogs.