Nu behöver vi något som bryter mönstret
Vilket jävligt läge vi befinner oss i. Populisternas förenklade blufflösningar har fått fotfäste i Europa. Den äckliga rasismen och smutsiga främlingsfientligheten tränger sig in i folks medvetanden och som ett virus slår den ut empatin och medmänskligheten.
Och spelplanen just nu gynnar bara hatarna – och de vinner.
Jag befinner mig i Oslo på valdagen när jag skriver det här. Det har snart gått tre år sen massmördaren Anders Behring Breivik genomförde det värsta terrordådet i modern norsk historia. Breivik ser ännu sig själv som en soldat i européernas krig mot islam och muslimer. Hans terrordåd har fördömts, men teorierna lever i allra högsta grad i Europa.
Norge vill dessutom inte ingå i den europeiska gemenskapen, men här har främlingsfientligheten ändå tagit sig hela vägen in i den norska regeringen. Om det kan hända i Norge, världens rikaste land, så kan det hända överallt.
Och det var exakt vad som hände. Europa gick till vallokalerna och målade halva kontinenten brun. Islamofobi blandas vilt med invandrarhat och maskeras och ompaketeras som EU-kritik. Européerna sväljer skiten. Några procent av européerna rör sig mot den yttersta högern för varje år som går. Kanske är det en missnöje med arbetslösheten som var konsekvensen av den omfattande åtstramningspolitiken och med dem som genomförde den. Kanske är det ett långfinger mot etablissemanget. Eller så har det att göra med att inga större politiska rörelser och partier verkar ha en trovärdig vision för en annan framtid. Förmodligen alltihopa. Och vi lyckas inte möta och avväpna hatet och människoföraktet. Vi bygger i stället murar.
Och det ser likadant ut i Sverige. I landet där tolerans för olika och kärlek till mångfald varit svenskhetens kärna röstade nästan 10 procent på ett parti som vill bränna ner allt det där. Efter fem år med debatter om SD så orkar jag snart inte mer. Allt bara går runt och runt – och SD växer som parti och som gräsrotsrörelse.
Det är det mest skrämmande: vi verkar inte se vad som håller på att ske. SD är näst störst i 106 kommuner. Förstå allvaret i det.
Innebär det här att Sverige blivit ett rasistiskt land? Nej. Många kastar ur sig påståenden som ”SD är rasister” och ”SD vill bara ställa grupper mot varandra”. Sen går vi vidare. Allt är perfekt och alla som inte håller med är rasister. Och så undrar vi alla hur det är möjligt att SD ökar.
Det är som att vi ännu inte förstått skillnaden mellan en SD-väljare och en SD-politiker. När den ena är orolig och frustrerad är den andra smart och livnär sig på den oron. Det är den förvirrade väljaren vi måste fokusera på, inte den rasistiske politikern. Han kan aldrig byta åsikt.
En hög arbetslöshet och otydliga skiljelinjer mellan höger och vänster har lagt upp bollen för SD. Vi spelar SD:s spel nu. Och de kommer alltid att vinna då.
Vi behöver en game changer. Vi behöver något som vänder upp och ner på allt.
För fortsätter vi så här så förlorar vi även nästa match, om riksdagen.
Visioner sökes
Kanske är det Fi som är den game changer som behövs. Deras uppgång har tvingat Socialdemokraterna att röra sig mer mot vänster. Och jag tror inte att Fi:s energinivå sjunker nu efter en lyckad EU-valrörelse. Det blir förhoppningsvis tydligare skiljelinjer mellan blocken. Är det något vi behöver i svensk politik är det konflikt. Väljarna måste få fler alternativ. Politikerna måste komma med fler lösningar. Och visioner. Ge oss visioner!