22 november 2014: En dag jag kommer minnas för alltid

Alex Schulman

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-11-23

Jag antar att den händelse som ägde rum i Sverige i går morse kommer att bli ett sånt där ögonblick där alla svenskar minns exakt var man var och vad man gjorde. Som Palmemordet eller när man fick ­höra om Estoniakatastrofen. Själv befann jag mig på ett ­hotellrum i Göteborg. Hade just vaknat, becksvart i rummet och jag hittade inte knappen till några lampor så jag trevade mig fram i mörkret mot fönstret, drog undan d­raperierna och det var då det hände.

Solen.

Plötsligt var den bara där.

Den letade sig in i varenda gömma i rummet.

För första gången på 70 d­agar var det alltså inte mulet ute.

Min första reaktion - Draculas. Jag ryggade tillbaka och försökte skydda mitt ansikte. Jag backade i panik, rev en vas och lite andra grejer som låg på ett bord. Stod och tryckte i ett hörn en stund, men vågade mig sedan långsamt tillbaka mot fönstret, t­ittade häpet ut över detta otroliga skådespel. Och så den blixtsnabba insikten: Jag måste ut! Bultande hjärta när jag rotade bland kläderna, hoppade på ett ben när jag tog på mig byxorna, felknäppt skjorta, allt på sniskan och så sprang jag ut i det.

I solskenet, alltså.

Jag antar att ni upplevde det också. Den där otroliga känslan. Att stå där ute i den krispiga morgonkylan och blicka upp mot denna blåa himmel och detta sällsynta naturfenomen - solen. Så många motstridiga signaler i huvudet. Det var så länge sen jag såg solen att jag glömt bort den, att den inte längre fanns som ett alternativ i systemet. Det tog en stund att ta in. Vi var många som hade l­etat oss ut på gatan. Vi var i­nte på väg någonstans, vi ­bara stod och tog in alltsammans. Vi kände väl alla att det var först nu när vi såg den, solen, som vi förstod hur mycket vi saknat den. Och jag minns att jag tänkte: Så här kan det alltså vara, l­ivet. Det finns alltså ett alternativ till regnet. Man kan leva och se sol.

Jag grät inte, men det var nära.

Och jag vandrade länge längs kajerna. Solen som hamrat guld i vattnet. Solen som glitter i blickarna på människorna jag mötte. Sol mot husfasaderna.

Men så blev klockan strax efter lunch och det började skymma, det gör ju det i det här landet. Och vid tre var det kolsvart på gatorna. Och jag tittade i väderappen, som meddelade att de inte kunde se att solen någonsin skulle återvända. Men när jag gick hem var jag ändå lätt och fri. Fylld av hopp.

Lördagsmorgonen den 22 n­ovember 2014.

Jag var på ett hotellrum i Göteborg.