Kännetecknet för valet: Alla partier är förlorare
Jag satt och väntade på att det skulle bli min tur att småprata i tv häromdagen. Det är ungefär som att vänta hos tandläkaren - nervösa tystnader och gamla tidningar – förutom att man i direktsändning ser vad tandläkaren gör med patienten före.
Den här patienten före råkade vara Gudrun Schyman. Hon gjorde väldigt tydligt att hon inte längtar tillbaka till riksdagen. Det hon gillar är att kampanja.
Ganska modigt att erkänna, eller hur? Det var trots allt bara en dryg vecka kvar till valet och Gudrun Schyman står först på riksdagslistan. Modigt, men också lite ledsamt. För det slog mig att hur det än går på söndag, så kommer Gudrun Schyman att vara en förlorare. Klarar inte F! riksdagsspärren förlorar hela hennes parti. Passeras spärren döms Gudrun till riksdagen i fyra år. Då förlorar hon.
Hennes enda vinstmöjligheten är att få in F! och sedan själv hoppa av. Men det vore fräckt på gränsen till lurendrejeri.
Ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att det är just det som kännetecknar årets val: Alla är förlorare.
Alliansen kommer att ryka, så de är förlorare. Småpartierna i alliansen har hamnat i moderaternas skugga, så de är förlorare. Moderaterna har för den skull inte vuxit, så de är också förlorare. Sossarna går från dåligt till sämre opinionsstöd, så de är förlorare, även om de skulle ”vinna”.
Miljöpartiet är kaxiga och i medvind, men vi vet hur det är i de frågor som Miljöpartiet verkligen bryr sig om. Kärnkraften, till exempel. Eller försvaret. De andra partierna träffas på middag och syr ihop något, eftersom Miljöpartiet inte kan anförtros så viktiga beslut. Och förresten har miljöpartisterna inget att förhandla med, eftersom de uteslutit att stödja en borgerlig regering. Förlorare på förhand.
För Vänsterpartiet är det än mer så, alltid lika kastrerat på sin ytterkant. Förlorare. Och visst kan Sverigedemokraterna växa rejält, men de är ju förlorarnas egen fackförening. De samlar dem som känner sig kvarlämnade av världens gång.
Så det finns inga vinnare.
Poeten Bruno K. Öijer mindes i Dagens Nyheter i går ett klotter från sjuttiotalet: ”Hur det än gick i valet så var det du som förlorade!!”
Är det ett tecken på fördjupad demokrati att det numera även gäller politikerna, inte bara väljarna?