I mitt slitna hjärta står en blomma rakryggad
Min mamma nämnde liljekonvaljer och plötsligt öppnade sig minnets dörrar på vid gavel och en hel barndom rullade fram förbi mina överraskade ögon.
Men jag ska inte plåga er med vaxdukar och raketost eller ens mopeder och v-jeans. I dag ska vi prata blommor. Det är dags nu.
Jag har alltid tyckt att liljekonvaljen är den finaste blomman, den som gör mig mest glad och som mest effektivt stimulerar de sinnen som låter sig stimuleras av blommor och blader också i en
förhärdad storstadssjäl.
Även rent designmässigt klår liljekonvaljen det mesta. Snygg, elegant, stilfull. Något som kanske Filippa K eller Paul Smith skulle varit stolt över att ha skapat om inte någon annan redan hunnit före. Raden av vita klockor, de kritstrecksrandiga bladen. En tidlös klassiker.
När jag var liten hade vi ett liljekonvaljställe eller två. Skogsdungar var det. I den ena syntes ruinerna av en gammal dansbana, vid den andra susade Scania Vabis-bilar fram med grus på ryggen. Dit gick vi när det var dags, och min mamma påstår att dom fortfarande växer där även om dansbanan ruttnat bort.
Att liljekonvaljen heter convallaria majalis och är en stickmyrtenväxt, det kan vem som helst med en dator tar reda på inom
någon sekund. Likaså att den är giftig, så pass att den spelar huvudrollen i en gammal svensk deckare av Dagmar Lange där mordoffret avlivas med hjälp av blomvatten från en vas med just liljekonvaljer.
Jo, sånt kan man läsa sig till. Men det betyder inte att man förstår liljekonvaljen.
Jag förstår liljekonvaljen eftersom vi har ett livslångt förhållande, men också för att det är en av ett fåtal blommor jag klarar att identifiera. Prästkrage och blåklocka och smörboll kan jag också kalla vid namn, men så mycket mer är det
inte. Jag som plockade blommor och kunde deras namn. Nu är dom bortträngda och undanskuffade av en massa annan kunskap och andra namn men liljekonvaljen står kvar rakryggad och stolt även i min slitna hjärna.
Ni vet hur det är. Man kan göra en skärmdump men man kan inte hålla i en blyertspenna. Man kan förklara reporänta men man kan inte baka bröd. Och det var längesen man plockade några blommor.
Jag kan inte tolka det som annat än vår tids förmåga att...ja, jag vet inte riktigt. Det är så varmt. Klockan är över nio på kvällen och det är 23 grader. Kan det verkligen vara rätt? Är det bra eller bara skönt? Vad betyder det för liljekonvaljen?
Mystiken tätnar.