Det finns ingen sann berättelse
En tanke som gör tillvaron mer uthärdlig under blåsiga tisdagar i oktober: Det är inte så lätt att vara Paul McCartney heller.
Ultrabegåvning, geni, legendar. Medlem i världens mest klassiska poporkester Beatles. Ändå kunde han i en intervju med NME inte dölja sin irritation över en detalj i ”Nowhere boy”, filmen om hans avlidne parhäst John Lennon. Nämligen att McCartney skildras som kortare än Lennon.
– Vi var exakt lika långa, försäkrade han.
Det kändes nästan som att ex-beatlen därmed satte fingret på debatten, och problemet med debatten, om avlidna och högst levande celebriteter som porträtteras på film.
Senast gällde det Monica Zetterlunds pappa. I filmen en argsint jantelagsförespråkare, en ständig motståndare till dotterns karriär. Men i verkligheten var han tvärtom, enligt Tom Alandh, alltid på Monicas sida.
Det är en omöjlig debatt.
Av den enkla orsaken att det är en omöjlig utgångspunkt: Den som blir porträtterad är alltid utsatt för ett övergrepp. Att bli omskriven, eller än värre gestaltad, och därmed sammanfattad, reducerad, är att bli begränsad. Redan i själva omnämnandet vilar ett potentiellt förtal, hur positivt det än är.
Att då dessutom få sitt liv paketerat i en biofilm, med den klassiska filmdramaturgins bågar och vändningar -
Alla som hunnit fylla femtio vet vad jag talar om. När jubilaren sitter där i någon hembygdsgård och hör talen om sig själv. Hur varje berättelse skaver en smula, trots stoltheten och glädjen. Känslan när människor säger: Så här är du!
Trots att det ibland är precis tvärtom, eftersom bara hen själv vet vilken unik snöflinga hen innerst inne är: exakt så omöjligt inkonsekvent och motstridig och föränderlig som varje människa är.
Likadant med de senaste årens självbiografiska romaner, där en Knausgård eller en Ekström eller en Feldt slagit upp dörrarna till barndomen, vädrat ut den unkna luften och sedan börjat skriva, varpå det alltid framkommer en farbror, pappa eller syskon med anklagelser om lögn, eftersom dessa ju sett samma saker som författaren sett, fast på olika sätt.
Hela idén om den ”sanna berättelsen” är egentligen en omöjlighet. En oxymoron rentav, som ”kall värme” eller ”ful skönhet”.
Och jag tror att det enda sättet att rättfärdiga en filmberättelse om en verklig person är att skapa just en berättelse: med karaktärer som står stadigt på sina egna påhittade ben, med sin egen integritet, värme, skärpa. Ska övergreppet ske kan det lika gärna ske med bravur.
Och innebär det i slutändan att den ene popsångaren blir kortare än den andre, då får det vara så.
Vad än Paul McCartney säger.
Verkligheten på biografen
Under hösten kryllar det av så kallade ”biopics” på de svenska biograferna, alltså verkliga öden som stöpts om till filmer. Först och främst Per Flys suveräna ”Monica Z” (bilden). Och i helgen premiärvisades ”Rush”, den hyllade filmen om rivaliteten mellan Formel 1-förarna James Hunt och Niki Lauda. Och så förstås filmen om prinsessan Diana, med Naomi Watts i huvudrollen.
Verkligheten i filmhistorien
Trend eller ej – filmer baserade på verkliga personer är inte något nytt. Bland filmhistoriens mest lyckade exempel återfinns ”Amadeus” (Mozart (bilden)), ”Milk” (politikern och gayaktivisten Harvey Milk), ”American Splendor” (serietecknaren Harvey Pekar) och ”Tjuren från Bronx” (boxaren Jake LaMotta).