Dubbelt så många dödskjutningar som tidigare vintrar
Mordet på en gängledare i Södertälje var den 13:e dödsskjutningen hittills i år.
Dubbelt så många som det brukar vara under januari och februari.
I tisdags kväll skedde ytterligare en av de där våldsamma uppgörelserna som vi har tvingats vänja oss vid och som alls inte leder till samma slags upphetsade rubriker som ett gängmord hade resulterat i för inte särskilt många år sedan.
En utpekad ledargestalt i det kriminella Södertäljenätverket avled sedan ett tiotal skott avlossades mot bilen han satt i.
Det var den sjätte dödsskjutningen hittills i februari. En månad som är lika dyster som januari, då sju personer förlorade sina liv efter att ha träffats av ammunition från revolvrar eller gevär.
Fler än sex mord under en månad är inte unikt. Men det är mycket ovanligt. Sedan polisen 2016 började föra statistik över skjutvapenvåld har det skett fem gånger.
Februari är ännu inte över och då mordet i Södertälje mycket väl kan leda till hämndaktioner finns det skäl att befara att siffrorna kommer att se ännu mörkare ut då de slutgiltigt ska sammanställas.
Statistiken blir än dystrare om det ses i ljuset av att det är vinter.
Skjutvapenvåldet har en tydlig tendens att eskalera under sommaren, det är med gangsters som med människor i allmänhet, de är mer ute och rör på sig då det är varmt och ljust.
En jämförelse: de fram tills nu värsta vintrarna var 2018 och 2019. Båda dessa år mördades åtta personer under perioden januari-februari.
Att det i år är nästan dubbelt så många innebär dock inte nödvändigtvis att dödsskjutningarna är på väg att etablera sig på en ny nivå.
Tillfälligheter spelar in, förra veckans mord i Hörby har sannolikt ingenting med attacken i Södertälje att göra, förhållandevis lugna månader kan följa.
Ett par iakttagelser går dock redan nu att göra.
Som exempelvis att Skåne har varit hårt drabbat. Och att gängmiljöerna i Linköping fortsätter att vara våldsamma.
Däremot har polisen lyckats kyla ner ett antal gängkonflikter i Stockholm, i varje fall tillfälligt.
Men så är inte heller mord av det här slaget längre ett utpräglat storstadsfenomen. Gängens våldsamhet och subkultur har spridit sig ut i landet.
Med en utveckling av dödligt skjutvapenvåld bland unga män som är unikt för EU och febrig rapportering i tidningar, radio och tv de senaste åren är det inte förvånande att lag och ordning numera är en av väljarnas viktigaste frågor.
Något som politikerna med varierande grad av avsaknad av framgång försöker fånga upp.
Partiöverläggningarna om gängväldet bröt samman redan hösten 2019.
Med en riksdag som så sent som i förra veckan var splittrad i frågan om huruvida katter ska märkas eller ej är ett fiasko av det slaget i och för sig inget att förvånas över, men ett gemensamt krafttag hade rimligen inte skadat.
I stället tvingas vi bevittna diverse egendomliga soloåkningar och utspel av företrädare för större och mindre partier.
Det är dock av underordnad betydelse att Kristdemokraterna vill skärpa straffen för hundsmuggling eller att Vänsterpartiet i sin klimatpopulistiska flirt med sverigedemokratiska väljare numera mest mumlar om sin återhållsamma kriminalpolitik.
Mer intressant är att syna vad de två statsbärande partierna ägnar sig åt.
Moderaterna kallade nyligen till presskonferens och krävde att möjligheterna till villkorlig frigivning och permissioner för gängmedlemmar ska avskaffas under pågående konflikter.
Något som skjutglada gangsters tycks ta lika lite hänsyn till som de tar till den socialdemokratiska regeringens ideliga presskonferenser om hårdare tag.
Och varför skulle de det? Då bara vart femte gängmord klaras upp har risken för straff eller försämrad tillvaro på kåken en marginellt mer avskräckande effekt som de nyligen införda böterna för den som slänger en fimp på gatan.
Intressantare än politikens valhänta försök att vända utvecklingen är att lyssna på vad rikspolischef Anders Thornberg har att säga.
I dennes senaste debattartikel framfördes först och främst ett önskemål om förstärkning av socialtjänsten.
Det var inte en slump.