Ytterkantshögern måste gruppera om för att vara relevanta
När covid-19 bröt ut i Frankrike förra våren pratade jag med en ledande figur inom högerextrema partiet Nationell samling. Han ondgjorde sig över att president Macron ännu inte stängt gränsen mot Italien, ett barn kunde ju se att det var det enda sättet att stoppa smittspridningen! Partiledare Marine Le Pen, som står nära högerpopulisten Matteo Salvini, deklarerade att hon ”trots att italienarna är våra vänner” var av samma åsikt.
Att stänga gränserna är förstås ett tacksamt mantra för nationalister att enas kring. Men sedan dess har den den globala högerpopulistiska rörelsen kämpat för att staka ut en gemensam väg i pandemitider.
Det genomgående coronadraget för Europas högerradikaler blev att högljutt vända sig mot virusstrategin i de länder där man själv är i opposition. Det är en pedagogisk illustration av populismens själva kärna: Att plocka upp befolkningens rädsla och ilska och sen välja den väg som makten inte valt.
I Storbritannien väntade Nigel Farage in strömningarna innan han sent i höstas väckte sitt brexitparti från de döda och dubbade om det till ”anti-lockdown-partiet”. I Spanien och Tyskland har marscher och demonstrationer hållits från samma politiska hörn med påståenden om att covid-19 är en bluff.
I Nederländerna har nationalkonservativa Forum för demokrati gjort en imponerande 180-graderssväng, från förra vårens ”mera restriktioner!” till ”corona är hittepå!”.
Och så Sverige då, denna europeiska huvudvärk, där mainstream-makten av alla säger ”rör er fritt, på eget ansvar”, medan oppositionen menar att regeringen med berått mod låter landets gamla dö. Dessvärre för både den nationalistiska (SD) och mer populistiska (KD) högern började ropen på hårdare restriktioner höras misstänkt långt in i pandemin. Nästan som att man väntat in resultatet av regeringens pandemihantering och beslutat sig först då.
Denna kognitiva dissonans mellan Europas olika högerradikala rörelser skulle förstås märkas också i Sverige till slut. Förra helgen ändrades given plötsligt, när rörelsen Frihet Sverige höll en demonstration som avfärdar hela pandemin som en konspiration.
Inramning: Högerextremism, new age, vaccinmotstånd, antisemitism, klimatförnekelse. I folksamlingen: En god del av landets samlade konspirationsteoretiker, en och annan nazist, samt minst en känd sverigedemokrat.
Givetvis har också nationalistiska rörelser uppslitande gräl som slutar i splittring. Den historiska oförmågan att samarbeta i EU-parlamentet är ett exempel. Sverigedemokraternas avfällingarna i ungdomsförbundet ett annat. Men inför resten av det politiska fältet, det förhatliga ”etablissemanget”, brukar man hålla vattentäta skott. Inom kärnfrågorna råder en sorts totalitär konsensus som märks inte minst på sociala medier. Av de hundratals Twitterkonton som ondgör sig över hur Sverige ”offrat de gamla i pandemin” – en åsikt som i grunden knappast är en vänster- eller högerfråga – hör en förkrossande majoritet hemma i nationalpopulistiska åsiktsmiljöer. Uppgifter som visar på smittbekämpningens komplexitet avfärdas med ett fnys, eftersom de stör favoritnarrativet om hur Sverige håller på att braka åt helvete. Hela rörelsens existensberättigande ligger i hållningen att vara anti.
Coronaviruset och dess konsekvenser kommer vara närvarande i årtionden framöver. Vi står inför ekonomisk recession, arbetslöshet och, sannolikt, social oro. Och det går inte med den bästa vilja att lägga skulden på invandrarna.
Ytterkantshögern måste gruppera om sig och bilda någon sorts enad front om de ska vara relevanta alls i kölvattnet av pandemin. Det lär bli en prövning för en rörelsen som inte ens kan bestämma om de är för eller emot covid-19.