Nu ställs vår sköna livsstil mot väggen
Lindenberg i Tyskland. I denna den mest välmående av världar – det putsade och pyntade, bondksa och flitiga landskapet Allgäu i brytpunkten mellan Österrike, Schweiz, Lichtenstein och Tysklands rikaste delstater, Baden-Würtenberg och Bayern och med Bodensjön ett stenkast bort – finns en häpnadsväckande syn: Det finns inte ett ladgårdstak, inte en villa, inte ett utedass som inte är täckt av solpaneler.
Mellan alptopparna ser jag stora arealer ”odlade” med solceller. De glittrar och blänker och alstrar förnyelsebar energi i massor. På värdelös mark längs motorvägar löper kilometer av paneler.
Jag betraktar en teknisk revolution som av dunkla skäl hålls okänd för omvärlden.
Tyskland, som inte har särskilt många soltimmar, alstrar mer än tio gånger mera solenergi än alla Europas övriga länder tillsammans. Hälften av världens solenergi produceras i Tyskland. Sverige, normalt ett teknikland, ligger i solenergi på en försumbar tiondeplats i Europa, med lite mindre än Grekland och lite mer än Belgien.
Simsalabim. Vind och sol ger Tyskland mer än tio procent av dess elförsörjning.
Angela Merkel kan stänga Tysklands alla 17 kärnkraftverk. Och det har hon gjort. Med stora investeringar ska Tyskland år 2050 få 80 procent av sin elkraft från förnyelsebar energi.
Men vi andra? Japanerna, som i fjol drabbades av trippelkatastrofen 1) en jordbävning som 2) vållade en tsunami som 3) vällde in över ett kärnkraftverk, panikstängde alla sina 40 kärnkraftverk.
Nu, något år senare, startar de två av dem igen och fler följer. Varför? Svar: japaner vill att det ska lysa när de trycker på strömbytaren.
I Allgäu funderade jag över frågor som dessa, medan världens politiker var samlade i Rio de Janeiro till ännu en meningslös miljökonferens. Sverige var där med en skattebetald delegation om 58 personer! Ni tror mig kanske inte, men en delegat kom från RFSU. Sexualupplysaren hade flugit till Rio för att lobba mot Vatikanens syn på kvinnor, abort och preventivmedel. RFSU hänger dock inte riktigt med i modernt sexliv: Tre av vår världsdels mest katolska länder, Italien, Polen och Spanien, har bland Europas lägsta födelsetal. Så mycket för påvens makt.
Tre av Rioresenärerna var regerings- ledamöter. Var ministrarna sysslolösa i Sverige? Kunde inte ett statsråd, ett enda, ha räckt för att skriva under ett dokument, som summerade truismen, att just nu är miljöfrågorna viktiga. Men inte viktigast. Viktigare är att få fart på världen, inte att stoppa den.
Så är det med råge nu – för oss alla. För länder och regeringar, företag och enskilda personer. Det är inte Greklands överlevnad och eurons bestånd som står på spel. Det är större än så. Om långsiktigt jordens överlevnad hänger på hur vi hanterar miljö och klimatförändringar, handlar vårt moderna, bekväma, högproduktiva, njutningsfulla mera kortsiktigt om pengar.
Insikten finns. Men mindre hos regeringar, byråkrater, NGO:are, predikanter och dogooders. Den finns hos dem med riktiga jobb.
I lokaltidningen läser jag att det världskända företaget Puma i Herzogenaurach, några bayerska mil norröver, i sin tillverkning ska överge läder som material i sina skor. Vad blir det nya materialet? Det får Puma finna ut. Men styrelseordföranden Jochen Zeitz slår fast: ”Vi vet alla att boskap och kött är bland de största syndarna när det gäller koloxidutstäpp. Vi ska alla äta mindre kött och använda mindre läder.”
Det vill till att Puma har stålar om det ska hända något på fronterna uppfinningar och utveckling.
Den danske forskaren Bjorn Lomborg, ofta beskriven som ”den skeptiske miljökämpen”, blir numera trodd när han pekar på – vare sig det är ”normalt” eller delvis beror på klimatförändring – att dödsfall i världen vållade av översvämningar, torka, värmeböljor och abnorma stormar utgör en tjugondel av en procent av dödsfallen i den utvecklade världen.
Det märks att krisen rensar hjärnor. Två kampområden för miljövänner har varit kärnkraft och genmanipulerad mat. På båda punkter viker motståndet från både gröna partier och Greenpeace.
Noteras att i kärnkraftskatastrofen i Fukushima, med dess ofantliga materiella skador och dödsoffer för tsunamin, har ännu ingen människa drabbats av dödlig strålning. Konstatera samtidigt att de energikällor som ersätter förbundskansler Merkels skrotade kärnkraftverk ökar koloxidutsläppen med 70 procent.
I slutändan landar vi i två frågor:
Hur bra ekonomiskt tycker vi att vi ska leva? Och hur grön måste världen vara?
Jag läser just nu
… en nyutkommen reseskildring, ”Flodernas bok”, av en för mig tills nu okänd författare, Nina Burton. Denna kvinna i 60-årsåldern arbetar i gränslandet mellan naturvetenskap och humaniora, beskriver kultiverat, nästan poetiskt högtidligt (men humor- och anekdotfritt) ”ett äventyr genom livet, tiden och tre europeiska flöden”, Rhône, Rhen och Themsen. Varm blir hon först när hon reser längs Themsen och hennes bakgrund träder fram parallellt, en surrig, kosmopolitisk blandning av blod och gener. Då vill jag läsa mer.
Jag längtar efter
… Aaron Sorkins nya tv-serie ”Newsroom”. Goda vänner har sett ett avsnitt och säger att ”den har ideal och kan inspirera en ny generation journalister att göra sig kvitt mediers nuvarande fokusering på dravel och voyeurism”. Måtte så ske!
Bästa hälsningen
… när jag firade högtiden hemma i Sydfrankrike kom från min läsare på Reimersholme som mejlade: ”Hos er dansar ni väl inte små grodorna … ni äter upp dem.” Just det. Och utan nubbe.