Eurokrisen får Europa att spricka
Vid bagagekarusellen på Arlanda stod en fet man i övre trettioårsåldern klädd i trånga mönstrade shorts. Han pratade i sin mobil med sådan röstvolym att alla skulle impas av honom:
”Aaah, alltså, hur har det gått med mina 180 000 pund? Du, köp, en jävla massa euro nu när den är så jävla billig.”
Jag antar att fler än jag blev upprörda. Upprörda borde vi alla bli. Och jag kunde inte låta bli att – högt – säga:
”Ja, visa din glädje över att EU går åt helvete.”
Det är det som just nu sker.
Det är inte bara euron som naggas i kanterna. Eurokrisen är ett finansiellt problem, räntor och obligationer och hotet om statens konkurs. Det handlar om statsbudgetar som går åt helvete, därför att staten smällt för mycket pengar, haft en kostsam statsapparat, lånat upp för mycket. Staten har velat hålla sin kundkrets, folket, på gott humör; presstöd och pappaledighet kostar pengar. Vem bryr sig? Det problemet kan vi stå ut med. Det resulterar bara i att folk får det taskigt och att viktiga företag – i veckan holländska Shell till exempel – flyttar sina tillgångar till Amerika. Problemet löses med åtstramningar och högre skatteuttag. Vi överlever, även grekerna.
Men EU?! Det är Europa. EU håller inte längre samman. Det brister i fogarna. Italiens premiärminister Monti använde för EU i veckan ordet upplösningstendenser.
Denna smygande utveckling innebär att vi alla tappar en bit av vår identitet. Felet är vårt eget. Det blir så, när vi står och spottar på varandra.
Cynikern kan då invända: det är ingen skillnad, det är så det alltid har varit, ett enat Europa är en chimär. Tyskar och fransmän gillar inte varandra tillräckligt; det har varit så sedan galler stod mot teutoner. Svenska vänstern hatar Danmark. Britter misstror Fastlandseuropa; det blir en folkomröstning, Cameron leker med elden och i populistisk yra lämnar Storbritannien EU.
Italienare läser tidningar vilka skildrar Tyskland som Quarto Reich – och greker ritar Hitlermustascher på Angela Merkel. Valloner och flamländare vill inte dela land. Ungrare förföljer judar. Danmark vill komma från passfriheten i Schengen.
En statsvetare, försvarshögskolans Magnus Christiansson, summerade: Tiden för enhetlig integration är förbi.
Lite finare folk skriver uppsatser om skillnaderna mellan flitens folk i norr och slarvrarna i söder; de har myntat begreppet Club Med för befolkningar som smiter från skatten och har betalda jobb som inte finns. Men fördomsfull syn blir inte bättre för att den uttrycks elegant – och vad gör vi med dem som inte följer klubbreglerna?
Så annorlunda det var för 20 år sedan. Framtidstron förenade, utopin föreföll möjlig. Jag minns mitt första möte med den. Det var sommaren 1990. Jag var på den tiden radions Asienkorrespondent. Jag ville se mitt Europa med uppdragen järnridå och raserad mur.
Söder om Berlin sightseeade jag på slottet Cecilienhof, platsen för Potsdamkonferensen vid vilken nya gränser i Europa drogs upp efter andra världskrigets slut.
Jag hörde en guide säga … ”och där satt Churchill, och på stolen satt Truman och här var Stalin …” Men ännu mera tjuvlyssnade jag på en Berliner som privat visade runt en amerikansk vän. Tysken sa: …”och själv ser jag mig i första hand som europé, sedan som berlinare och i tredje hand som tysk”. Det är klart, tänkte jag då (och tänker jag också nu) att tysken kanske hycklade. Sa nåt som lät framtidsinriktat och optimistiskt, opportunistiskt icke-nationalistiskt, tjusigt liberalt. Men även som hyckleri var det bra: redan att intala sig tanken på ett enat Europa var rätt.
Som svensk hade jag vid denna tidpunkt intet att tillföra. I sin högfärd satt Sverige fortfarande på staketet och dinglade med benen och kunde inte besluta sig för att ansluta sig. Det skedde först efter en folkomröstning 1994.
Men ända sedan ärkefienderna Tyskland och Frankrike (i krig med varandra tre gånger på 70 år), anförda av sina kloka statsmän Adenauer och de Gaulle, 1958 omfamnade varandra, pekade allt på ett på en framtid med ett mindre taggigt Europa.
Så blev det. EU växte till 27 medlemsstater. Fördelarna var elementära och uppenbara: 1) Med EU skapades en marknad som med 400 miljoner människor är en av världens största, större än den amerikanska. 2) Risken för krig är undanröjd. 3) Världsdelen får en röst i världen med tyngd.
Men det är sant, att gruppen är heterogen. Den här sommaren understryker vi olikheterna i stället för att överbrygga dem. Skillnaden i politik och ekonomi mellan de två huvudmedlemmarna, Frankrike och Tyskland, är avgrundsdjup. Exempel: När tyskarna höjer pensionsåldern från 65 till 67, sänker fransmännen sin från 62 till 60. Tyskarna vet, att snart ska de inte bara betala grekernas skulder utan också fransmännens.
EU är inte EU när Tyskland och Frankrike inte är sammankittade. Sprickan vidgas, upplösning pågår.
Detta är mer än en tragedi. Det är en katastrof.
Bonds dryckesvanor
… hans transfer från vodka martini till Heineken bärs, utsattes för kritik i min förra kolumn. Mittåt! Jens Peterson, Aftonbladets filmkritiker och landets största Bondexpert, rättar mig när han påpekar att Bond har haft god spridning på sin sprit- och vinkonsumtion. Få sorter har varit honom främmande. Härmed rättat.
Dödsrosorna
… kommer ofta på SAS kinder. Det senaste tecknet på olöslig kris: flygbolaget får inte längre ta emot American Express som betalningsmedel.
Jag läser just nu
… finlandssvensken Staffan Bruuns ”Tenorens dotter”. En deckare – men förskonad från Nordic noirs schematiserade poliser i skitiga kalsonger och begynnande magsår. Det är mera en Tintin (utan bilder) i Helsingfors. Det finns till och med humor i den; det har vi i svenska deckare inte mött sedan Frank Heller.