Jag var nära att dö rådjursdöden
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-03-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag var bakfull och endast på besök.
Folk skrek.
Hög vårsol hade borrat sig ned i Stockholms asfalt och nattens stelnade dansgolvsvett klibbade mot min gymnasiala hud som plasten runt en SJ-macka.
Odengatan låg stilla. Så när som på att en kvinna bakom mig skrek. Och jag vände mig om.
Mot mig skenade ett ilsket och panikslaget rådjur.
Vi fotgängare kastade oss (nåja) åt sidan. Översköljda av lättnad tittade vi sedan på varandra. Utbytte storögt teatraliska blickar som innehöll ögonblickets koketta slutsats:
Vi Kunde Ha Dött.
Inte förrän långt senare insåg jag hur illa det faktiskt kunde ha gått.
Inte så mycket på grund av Vägverkets statistik över viltolyckor i storstadsmiljö. Utan snarare för att jag inser att min död ofrånkomligen hade blivit en dråplig historia.
En sådan skröna som alla män över fyrtio verkar sitta på minst en av:
Klasskamraten som bar khakifärgade byxor med avtagbara ben, han som drack Fanta när alla andra sänkte elefantöl, han som blev fältbiolog och gifte sig innan trettio – men som på sin 31-årsdag satte en Werthers Original i vrångstrupen och dog.
Och det är alltid khakifärgade riskminimatörer som sätter karameller i halsen. Aldrig ligisterna som kastade in brandbomber i lärarrummet.
Jag har inte direkt levt på gränsen.
Snarare två meter in på plattformen, med cykelhjälm och bilbälte, oroligt spanande över axeln.
Som barn vägrade jag att lära mig simma. Klättrade inte i träd. Lekte inte med smällare. Snapsade sällan eller aldrig små kapsyler med ghb vid cykelställen utanför kommunens inbillat drogfria discon.
Och än i dag promenerar jag i mitten av t-baneperrongen och äter aldrig skaldjur på bufféer.
Att då rammas av ett rådjur mitt i centrala Stockholm är mer än en lustig skröna. Det kvalar nästan in som ett årligen återkommande skämt i ”Lantz i P 1”:
Minns du Han Som Fick Ett Rådjur I Ryggen?
Ja, jävlar.
Även om man lyckligtvis skulle vara ovetande om sitt eftermäle. För man är död. På första parkett vid helvetets svetslåga, med några raljanta krönikor och en snattad påse Ahlgrens bilar som bensin på brasan.
Eller horn i sidan.
Beroende på hur lustiga folk väljer att vara.