Informationen är tyngre än du tror

Kunskap är en lätt börda att bära, brukade det heta när prästerna fortfarande höll utkik efter ungar med läshuvud. Nu skulle det väl heta att INFORMATION är en lätt börda att bära, efter att formuleringen skickats på remiss i bloggosfären. Modernt, neutralt och kravlöst.

Men jag vet inte om det är särskilt bra, det heller. Eller om det ens är sant.

Säg att tidningsbudet ringde på här en morgon och gav mig ett val: antingen läser du dina två morgontidningar som vanligt, eller så kånkar du runt på den här prima 50-liters Haglöfsäcken, fylld med småsten, resten av dagen.

Vilket ska det bli?

Det finns dagar, de kommer allt oftare, när den där säcken skulle se lockande ut.

En gång i tiden, jag minns den, var inget så intressant som INFORMATION.

Reportage från Folkets hus i Mjölby, recensioner av lyriktidskrifter, sprängskisser av koalabjörnens matsmältningssystem, det spelade ingen roll.

Det var INFORMATION. Mina ögon sög i sig alltihop, tills de fick tidningspapperet att bukta sig av undertryck.

Och inte bara tidningspapperet. Det fanns ju samhällsprogram och nyheter och dokumentärer i tv. Och radio. Och veckotidningar och månadstidningar och tidskrifter och fackböcker och, tids nog, nätet.

INFORMATION. Och aldrig kändes det tungt.

Men nu. Allt oftare slår jag upp en tidning, fäster blicken på en slumpvald rubrik, dechiffrerar den och genast drar någon i snöret. Den där 15-tonsvikten som hänger över mitt huvud faller. Så av ren självbevarelsedrift, eller åtminstone bekvämlighet, undviker jag allt oftare INFORMATION.

Jag minns inte när jag såg Mats Knutsson senast.

Kanske är det tragiskt, kanske pinsamt. Kanske är jag bara slö. Men jag tror att sanningen kräver att jag blir makalöst uppblåst ett ögonblick. För om jag verkligen tänker efter, om jag försöker förstå vad det är som gjort INFORMATION till en så tung börda, så är det detta: jag vet vad den innehåller innan jag sett den.

Den är begagnad, omtuggad, återanvänd. Nyheterna känns som repriser, tankarna är så uttänkta att resåren fladdrar, spetsarna nednött trubbigare än Kinnekulle.

Och där sitter man, som Bill Murray i ”Måndag hela veckan” och försöker låta bli att känna tyngden av att behöva se allt. Igen.

Hur ni orkar bära den här kolumnen, igen, begriper jag inte.

Följ ämnen i artikeln