Ekonomin bidrog till att Lars tog sitt liv

Den åtalade enhetschefen i Krokom säger med svag röst att han naturligtvis känner skuld.

Men fallet har fler bottnar.

Även ekonomi drev fram händelserna som slutade med socialarbetaren Lars Perssons självmord en junimorgon 2010.

Socialsekreteraren Lars Persson.

Två chefer med ansvar för arbetsmiljön står åtalade i den unika rättegången. I fokus står en 57-årig mellanchef av inte ovanlig sort. Han är i hela sitt väsen timid, för att inte säga vek. Han arbetar i kläm, ärenden hopas, han försöker reda ut även sådant han inte begriper.

Det är han som på egen hand gör en mobbningsutredning, ingen annan tycks ju vilja. Han väljer att inte tala med Lars Perssons kollegor, det känns obehagligt. Han säger inte emot när det från ledningen plötsligt handlar om att avskeda Lars Persson. Han tycker ingenting. Han är den farliga snällheten.

Han verkar förkrossad över sin utredningsinsats, några få rader om att Lars Persson inte alls är mobbad. Han säger att han skulle ha talat med fler. Han säger också:

– Jag var bestört när jag hörde om självmordet. Jag var förbannad på Lasse. Man gör inte så mot sin familj.

Betydligt mer pondus har den medåtalade 55-årige socialchefen, rekryterad från näringslivet för att få ordning på ekonomin. Budgetunderskottet på runt tio miljoner försvann i ett nafs. I den andan arbetar han.

Och Lars Persson ansågs vara dyr för Krokom. Generös med löften och bidrag till klienter, "medmänniskor" som han säger. Kommunen hade plötsligt en topp i LVM, kostbara tvångsvårdsplaceringar av missbrukare.

För det fick han skäll.

Det fanns några fler misstag. Lars Persson skickade en akt till Rättsmedicinalverket trots att den innehöll uppgifter om andra. Han berättade för en blivande god man att den tänkta klienten var farlig.

Plötsligt fick han veta att han inte var mobbad, bara sjuk, behövde medicin. En månad senare handlade det om att han skulle avskedas.

På vilka grunder. Fanns lagstöd? Ingen av cheferna är riktigt säker.

Krokomfallet måste bli en ögonöppnare. Arbetsmiljölagen kom till för att skydda människor från småpåvar, mobbare och maktmissbruk. Frågan är vad den är värd.

Om det är så här chefer tar ansvar förklarar det en del av Sveriges skenande psykiska ohälsa.

Högst andel sjukskrivna finns i just Jämtland. Men det finns inget specifikt jämtländskt sätt att mobba.

Följ ämnen i artikeln