Efter intervjun tog han mig på brösten
Den store skådespelaren tog mig på brösten efter intervjun på restaurang. Vi stod på trottoaren, och jag ryggade ett vingligt steg.
– Tar du mig på brösten, sa jag sedan klentroget.
Det var i och för sig uppenbart.
– Dom har jag tittat på hela lunchen, sa han glatt.
Jag vill minnas att jag fortfarande hade handen utsträckt till avsked. Vi skulle ju bara säga tack och hej efter ett arbetsmöte. Vi hade ätit fisk, jag hade skyfflat in maten med vänstern medan jag med höger hand nedtecknade den store skådespelarens ord.
Så vad gör en reporter som blir tafsad på av en stor skådespelare?
Jag minns inte. Jag har förträngt det.
Men jag vet att min tröja var röd, och att hans beröring inte var en smekning utan ett ordentligt klämgrepp, som för att avgöra en avokados mognad.
Jag minns även tydligt hur jag efteråt skyggade för det löjets skimmer som kan lägga sig över en sådan berättelse. Som skulle slå tillbaka mot mig.
Värst vad hon tog åt sig.Tål hon inte skoj? Tror hon att hon är så himla snygg eller?
Den store skådespelaren var naturligtvis inte intresserad av mig. Han ville imponera på sin kamrat Regissören som varit med under intervjun. Han ville inte sätta på mig, utan sätta sig på mig.
Det där var 20 år sedan. Den sexuella maktutövningen har fortsatt. Jag blir ledsen av att höra vittnesmålen i Sveriges Radios undersökning. Nästan varannan skådespelerska uppger att hon utsatts för sexuella trakasserier på sin arbetsplats.
De berättar anonymt. De skäms. Den som går till chefen riskerar att avvisas med dravel om konstnärskapets villkor.
Flera teaterchefer, som Suzanne Osten, säger nu att det är likadant i andra branscher. Men min 27-åriga reportererfarenhet talar emot. Bara i teatervärlden har jag mött lika gränslösa män. Vilket skvallrar om att de har särskilt gränslösa chefer.
Mest bisarr är bröstklämmaren, den store skådespelaren. Det blev med tiden en rolig anekdot för vännerna. Jag vet att överdriva klämningen en smula, och att sätta poängen. Och då sa han: Dom har jag tittat på hela lunchen!
Denna lindring kan jag erbjuda: skrattet. Löjet förändrar ingenting, men i skrattet krymper en sådan man till rätt storlek. Mycket, mycket liten.