Fler ska jobba, kosta vad det kosta vill
Regeringen har gjort sig beroende av företagen.
Utan dem faller hela strategin.
Utan arbetsgivarna blir det omvänd fördelningspolitik. Att ta från de sjuka och ge till de friska.
I morgon möts partiledarna i valårets första partiledardebatt i riksdagen. Ett självklart ämne är resultatet av alliansens tre år vid makten.
Som Aftonbladet berättade i går har en frisk låginkomsttagare tjänat drygt en tusenlapp i
månaden på regeringens skattesänkningar. Om samma person är långtidssjuk förlorar hon en femhundring. En långtidsarbetslös med samma inkomst har tappat drygt tusen kronor.
Så ser regeringens arbetslinje ut i verkligheten.
Brutalt? Silkesvantarna satt i alla fall inte på när man lade upp planerna.
Men alliansens partier har aldrig gjort en hemlighet av att det är morot och piska som gäller. Fler ska jobba, kosta vad det kosta vill.
Målsättningen är det inget fel på. Med en snabbt åldrande befolkning måste fler arbeta.
Alternativet är nämligen ruggigt. Inte bara framtidens gamlingar får en sämre levnadsstandard än i dag. Det får alla andra också. Skattebördan för att ta hand om dubbelt så många 65-plussare, eller ännu fler, riskerar annars att bli orimlig.
Men är regeringens metod den rätta? Det är det diskussionen handlar om och där är ordet valmöjlighet centralt.
Vilken möjlighet har den som varit arbetslös eller sjuk länge att återgå till jobbet? Kanske inte samma jobb som förut men till ett jobb med lön och semester – och avsättningar till statens skattekonto.
I dag är den liten. Av dem som varit sjukskrivna i ett år kommer bara tre procent tillbaka till arbetsmarknaden.
Om man är snäll kan man säga att regeringen gör åtskilligt för att underlätta för sjuka och arbetslösa att komma tillbaka till jobbet. Efter utförsäkring från a-kassan eller sjukförsäkringen erbjuds rader av subventionerade anställningar, exempelvis nystartsjobb och anställningsstöd, rehabilitering, praktik eller jobb på Samhall.
Vill man vara elak kan man säga att resultatet ännu inte är imponerande.
Vill man vara snäll kan man säga att det inte är lätt för en oceanångare att byta kurs.
Både supertankern Försäkringskassan och systerfartyget Arbetsförmedlingen har fått helt andra uppgifter än de hade tidigare.
Vill man vara elak så har regeringen gjort sig beroende av arbetsgivarna. Företagen ska anställa långtidsarbetslösa eller långvarigt sjuka, med eller utan subventioner, och ställa upp med praktikplatser.
Annars faller hela strategin. Och då är det inte bara omilt, utan snarast otillåtet hårdhänt, att rycka tusenlappen från den långtidssjuke och ge till den friske.