Sverige ska inte ha en civilkuragelag
Än en gång hörs kraven på en civilkuragelag.
Men nackdelarna med en sådan bestämmelse är större än fördelarna.
Hässelby, Stockholm, natten till söndagen.
En medelålders man blev sönderslagen efter att ha konfronterat ett gäng ungdomar som stökade på en fest.
Detta i en nation som ännu debatterar mordet i Skärholmen, 39-årige Mikael sköts som bekant ihjäl under liknande omständigheter för ett par veckor sedan.
Att de politiska kraven på en civilkuragelag än en gång resulterar i rubriker är mot denna mörka bakgrund inte egendomligt.
Det är framförallt Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som vill se en sådan bestämmelse och de möts av såväl rimliga invändningar som av ett motstånd som i bästa fall bygger på okunnighet och i sämsta och troligaste fall är illasinnat.
Frestelsen i att använda sig av Skärholmen som argument mot paragrafer av det slaget är i högsta grad begriplig:
Det är orimligt att i lag kräva att vi med risk för våra liv ska ingripa i olika situationer.
Men även om det nu inte saknas exempel på att intelligens inte är en nödvändig förutsättning för att bli riksdagsledamot, är dessbättre inte de politiker som vill införa paragrafer om civilkurage så korkade att de kräver någonting sådant.
Deras argument är betydligt rimligare än så. Det kan handla om att lyfta mobilen och ringa polisen om vi ser ett brott begås. Och har vi inte alla en skyldighet att ingripa på ett eller annat sätt om vi ser ett barn drunkna?
Till saken hör dock att de flesta av oss är så pass moraliskt välutvecklade att vi gör det vi kan för att hjälpa en medmänniska i nöd utan att vi frågar oss vad lagen ställer för krav.
Och de som av likgiltighet gäspar och går därifrån skulle ändå inte bry sig om ett förbud mot att vara ett kräk.
Vad ska vi då ha en en sådan lag till?
Nej, det är inte så att jag spekulerar i att en civilkuragelag skulle vara närmast meningslös. Det här är en fråga som har utretts tidigare. Och i det arbetet har det bland annat undersökts hur det ser ut i länder med en sådan bestämmelse.
Exempelvis i Norge, Danmark och Finland. Våra grannländer har lagar av detta slag. Men de tillämpas ytterst sällan och attitydundersökningar visar att paragraferna inte har påverkat människor i nämnvärd utsträckning.
Det är inte första gången denna debatt förs. Den påminner om Halleys komet, den himlakropp som passerar jorden var 76:e år under sin omloppsbana.
Inte heller är det första gången jag skriver den här texten. Jag tycks göra det var tolfte år.
Förra gången var 2012, då en hemsk historia om en man som ramlat ner från en tunnelbaneperrong i Stockholm och slagits medveteslös spred sig över världen.
Övervakningsbilder visade hur en annan man klättrar ner på spåret. Men inte för att hjälpa den medvetslöse, utan för att råna honom.
I den kolumnen hänvisade jag till den så kallade Handlingsplansutredningen som lade fram mödorna av sitt arbete 2011.
Politikerna avråddes från att stifta en civilkuragelag och det gjordes ett viktigt påpekande:
Sådana paragrafer riskerar att minska vår benägenhet att slå larm och vittna om brott och olyckshändelser om vi känner att vi inte har gjort tillräckligt för att hjälpa till på platsen.
Justitieminister Beatrice Ask tog intryck och regeringen lade aldrig fram förslaget.
För övrigt finns redan vissa paragrafer inom området. En av de fyra nazister som var inblandad i mordet på John Hron 1995 dömdes till fängelse för att inte ha slagit larm på sin mobil.
Det här är sannerligen ingen enkel fråga. Rimliga argument för en civilkuragelag saknas inte. Men jag tror att nackdelarna är större.