Dåligt genomtänkta utspel – och kritiker med dålig koll
Det har under påsken varit en hel del ståhej kring förslagen om fotboja.
Utspelen är förvisso dåligt genomtänkta, men vissa av kritikerna tycks ha dålig koll på hur lagen ser ut.
Inför de blocköverskridande samtalen om insatser mot terrorism har några av partierna börjat positionera sig.
Först ut var Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor, som vill kunna sätta fotboja på personer som kan tänkas avvika efter att ha fått avslag på asylansökan.
Även språkröret Gustav Fridolin visade sig vara förtjust i fotbojor, som i en miljöpartistisk framtid ska placeras på dem som har fått tummen ner av Migrationsverket och som bedöms vara en säkerhetsrisk.
Invändningar lät inte vänta på sig. "Makabert", utbrast vänsterpartiets rättspolitiska talesperson, Linda Snecker. "I en rättstat åtalar man och bevisar", fnös miljöpartisten och riksdagsledamoten Carl Schlyter. För att ta bara två exempel på hur kritiken ser ut.
Lagstiftare som värnar rättssäkerheten förtjänar för all del beröm, i det terrorupphetsade tidevarv som inleddes med att skyskraporna föll på Manhattan har den sortens politiker blivit så sällsynta att det snart kommer finnas anledning att fridlysa dem, men invändningar av detta slag missar någonting väsentligt.
Nämligen att vi redan har ett regelverk som ger staten möjligheter att inskränka friheten för personer som har fått avslag på sin asylansökan. En verktygslåda innehållande betydligt hårdare tag än fotboja.
Det går att ta personer som befaras gå under jord i förvar. Det går även att stänga in personer som bedöms utgöra ett allvarligare säkerhetshot.
Såvitt jag förstår råder bred politisk enighet om att möjligheter till förvaring måste finnas, varför den ovan nämnda kritiken är svår att förstå.
Därmed inte sagt att de kristdemokratiska och miljöpartistiska utspelen är bra. Det är de nämligen inte.
Busch Thor har inte utvecklat hur hon har tänkt att systemet ska fungera. Om Migrationsverket inte ska göra annat än att notera att en boja har klippts blir åtgärden tämligen meningslös. Om tanken är att myndigheten snabbt ska kunna rycka ut överallt i Sverige och omhänderta den som bryter mot överenskommelsen måste en mycket stor organisation byggas upp.
Det är inte heller svårt att hitta invändningar mot Fridolins förslag.
Fotbojan är ett av de vettigaste sätten att avtjäna straff vi har. Ångerfyllda rattfyllon och engångsförbrytare som inte begått alltför grov brottslighet sätts inte i fängelse, vilket samhället tjänar på. Och med fotboja på vissa som friges villkorligt ökar möjligheten att se till att de håller ingångna överenskommelser.
Gemensamt för dessa kategorier dömda är nämligen att de blir inburade om de bryter mot schemat med utegångsförbud eller missköter sig på annat vis. De har med andra ord någonting att förlora.
Terroristen, däremot, saknar incitament till att sköta sig. Det finns anledning att tro att den som är beredd att mörda för sin övertygelses skull och med betydande sannolikhet själv bli dödad på kuppen har en något begränsad respekt för fotbojor och liknande välvilliga frihetsinskränkningar.
Om han eller hon ens ids ta av sig bojan. En av männen som attackerade en kyrka i Frankrike och mördade en präst i fjol hade den på sig.
Det är bra att politiska samtal ska föras. Nuvarande system saknar inte brister. Luckor behöver tätas till.
Men det är också önskvärt att stolligheterna slängs i papperskorgen i stället för att ta upp dyrbar tid vid förhandlingsbordet.
På den punkten finns dock ingen anledning att vara optimist.