Fantasin kan snabbt bli ett riktigt minne
Kitau hette pojken.
I novellen ”Kungens brev” skrev den danska författaren Karen Blixen om hur hon mött honom under en ridtur på sin östafrikanska kaffeplantage. Kitau hade brutit benet. I brist på smärtstillande mediciner fick då Karen Blixen idén att plocka fram ett tackbrev hon just fått sig tillsänt från det danska hovet. Hon förklarade för Kitau att brevet var från den danske kungen, och att det skulle ta bort alla smärtor.
Ryktet om det magiska kungabrevet spred sig sedan. Med tiden användes det allt oftare i diverse nödsituationer.
I novellen beskrivs hur det vita danska brevet till slut var alldeles buckligt av svett och blod.
Och den detaljen, det blodiga svettiga papperet, är så stark och specifik att man nästan känner det roströda afrikanska dammet kittla i halsen. Verkligare än verkligheten.
Just Karen Blixen och kungabrevet var min första association när jag i förrgår såg Lena Andersson intervjuas om sin roman ”Egenmäktigt förfarande”. Några dagar tidigare hade regissören Roy Andersson avslöjat att han är bokens notoriske skitstövel Hugo Rask.
Hela intervjun darrade av samma besvärande fråga som alla författare får vid varje intervju, varje författarbesök: Hur mycket i din bok är sant?
Jag brukade svara 47 procent.
Det var precis när min debutroman hade kommit ut. Först senare insåg jag att frågan var för laddad för att skämtas bort.
Kanske var det efter en juldagsfest då jag stod med David, min närmaste vän under hela uppväxten, utanför en samlingslokal i Falköping och drack Heineken. Han började med låg och lätt berusad röst prata om en händelse från vår uppväxt.
- Fan vad obehagligt, sa han.
Jag nickade. Det var bara ett problem: Jag hade hittat på händelsen. Scenen var från min roman. Nu hade den blivit ett barndomsminne för honom.
Det är inget unikt.
Överenskommelsen är sådan: En författare ägnar flera år av sitt liv åt att fantisera fram en berättelse som i slutändan ska kännas självklar. Med detaljer så specifika att de inte kan ha hittats på. Med en psykologisk klarsynthet som vittnar om att allt är självupplevt.
Det kan nästan liknas vid en terrorbalans. Läsaren av en realistisk roman kommer alltid undra vad som är sant och inte. Författarens roll är då att försvara mystiken, att säga: Allt är sant, och ingenting.
Stephen King har i sin tur kallat relationen mellan författare och läsare telepatisk.
Tankeöverföring: Jag skriver en mening, du ser innebörden framför dig. Det kräver sin trovärdighet.
Vad gäller exemplet med Karen Blixen kan vi konstatera att det där tackbrevet från den danske kungen verkligen existerade. Efter hennes död hittades det i en skrivbordslåda.
Men brevet visade sig vara bländande vitt.
Orört i sitt kuvert.