En vacker dag vi inte önskade oss
Vägen till begravningen går genom den vardag som är livets huvudingrediens för de flesta av oss. Stillastående bilköer, ändlösa rödljus, en kvinna med en skev kundvagn, reklamskyltar vid bensinmacken, tiggare utanför systembolaget, ett irriterande vägbygge och samtidigt den frodiga grönskan som är nästan bedövande
i sin styrka. En vacker dag
i maj, men en vardag för de flesta.
Vi hittar en parkeringsplats, delar på ett paket pappersnäsdukar och går mot kyrkan. Mobilen piper till. Ett viktigt sms tränger igenom. Måste komma ihåg. Måste ringa så snart som möjligt. Viktigt. Väldigt viktigt.
På plats i kyrkan infinner sig efterhand en annan sinnesstämning. Vardagen den viktiga hålls på behörigt avstånd. Man sjunker in, nästan kopplar av. Solens strålar spelar över blomsterprakten runt kistan.
Vi var ungefär lika gamla, det vill säga alldeles för unga för detta. Det är alltid sorgligt när någon lämnar, men när pappan och barnen samlas runt kistan brister nästan allt hos oss alla.
Alla som tvingats uppleva något liknande ser det tomma hålet genom deras kroppar, hör den skrikande saknaden i stundens stillhet.
En stund senare läser prästen en text som dottern skrivit och om jag så ägnat ett liv åt att skriva hade jag aldrig kunnat åstadkomma något så kärleksfullt och gripande. Platserna de pratade om att åka till, extravantarna som alltid fanns i väskan, musiken och blommorna och de uppoffringar som hör till en mammas roll.
Några enkla, nästan banala, formuleringar som ställer livet på sin spets. Meningen med allt skymtar förbi, går som en osynlig ängel genom rummet med en påminnelse om tillvarons ständiga hot om självantändning.
Ute på kyrkbacken slår värmen emot oss med ett solljus som våra nygråtna ögon knappt kan tåla. Det är i sanning en vacker dag som ingen av oss önskade. Nu går vi till församlingshemmet och äter italiensk buffé, och steg för steg kommer vardagen tillbaka. Kollar mobilen, lyssnar av telesvaret. Viktigt. Väldigt viktigt.
Ni som slapp begrava en alldeles för ung kvinna
i går. Vad kan jag säga annat än självklarheter:
Drick lagom, ät bra mat
i lagom doser, försök hålla dig i form, kör försiktigt, var en vänlig själ, vårda dina relationer, krama dina barn, var snäll mot dig själv och om du får en slant över ibland kan du skänka den
till cancerfonden.
Allt detta vet ni redan. Ni tänkte bara inte på det just
i går.