Här är jag, livs levande – mjuk och hångelvänlig
Jag har ju gått och blivit singel, inte helt min grej märker jag, men jag försöker stå ut. Det är frustrerande, jag behöver verkligen få dela saker och älskar att ge och ta som det så fint heter. Jag tror vi alla mer eller mindre knarkar uppmärksamhet. Särskilt i min singelsituation kan behovet bli riktigt trängande, det finns något beroendeframkallande i att få känna sig så där ny, spännande, sedd och speciell för någon.
Min kompis har en kompis, en kille som på pappret verkar perfekt. Han är söt, belevad och i en bra ålder. Kollar man igenom hans Facebookfoton har han ett fantastiskt liv; vackra bilder från resor, vardag och sommarställen varvas med kalas, kompisar, tjejer och fester.
En dag för ett par veckor sedan kontaktade han mig. Märk väl: HAN kontaktade MIG.
Första gången vi sågs hade han fixat och donat, han frågade saker och verkade intresserad av mig och mitt liv. Det här kan kanske bli nåt, tänkte jag. Så här i efterhand inser jag att han fullkomligen måste ha slagit knut på sig själv av överansträngning den där första dejten.
Ett par veckor gick, och så i förrgår var det dags att ses igen. Efter en spelning i Småland tog jag tåget till honom i stället för hem, jag såg det som ett tvådagars rave, (alltså fest med min drog) åh, vad jag behövde det, jag längtade. Uppmärksamhetsabstinens!
Så stod jag där vid hans dörr, hjärtat bankade. Snart får jag hångla! Men bemötandet blev en besvikelse. Det kändes som om han släppte in sin drufsiga gamla utekatt. Inte ens en puss fick jag. Han gick ut i köket till sin dator och sin telefon. Som ett fån satt jag på en köksstol och tittade i luften. Jag blev förvirrad, skulle detta föreställa en dejt? Min självkänsla började redan krascha.
Hallå! Se mig, här är jag, livs levande, mjuk och hångelvänlig och där bara sitter du! Jag är här nu, inte sen, och jag har för i helvette åkt från Göteborg! Vad är det för fel på människan? Hur prioriterar han?
Tiden gick och inget hände, vi sov, han gick till jobbet, kom hem igen, och till slut var det bara en enda liten ynka kväll kvar av vår date. Uppenbarligen är du inte intresserad längre, konstaterade jag över köksbordet. Va, det är jag visst, vi har det väl mysigt? Jag är bara stressad, jag har så mycket att tänka på, svarade han.
Skämtar du, detta är ju helt meningslöst, jag kan ju lika gärna vara själv, du är så sjukt nonchalant! kontrade jag. Vi hade ett allvarligt snack och jag blev lovad en sista myskväll innan jag åkte hem. På tiden! Nu, äntligen skulle jag få vad jag kommit för. Och få ge. Han verkade vara med på noterna.
Jag fick en första liten puss, och sen försvann han in i sovrummet för ett kort samtal. Jag mös till det, köpte godis, hämtade filten, gjorde te, allt för att få min drog. Sen väntade jag ... och väntade ... till slut gick jag och gläntade på dörren till sovrummet. Snaaaark! Han sov!
Om vi kommer ses igen? Tar han tåget till Göteborg och lämnar datorn och sin ohyfsade attityd hemma, så kanske. Förresten, nån som vill veta hur han försvarade sin sömn? Han sa: Va?! Somnade jag?! Mitt huvud trodde att jag var vaken ju ... Sug på den.