Kriserna vi glömde är ljus – inte bara mörker

Vi pratade i telefon precis efter att jag hade träffat en våldtagen kvinna i Burundi.

Jag berättade om mötet, om henne.

– Någon gång måste du berätta varför du jämt dras till mörkret, sa han.

Jag visste inte vad jag skulle svara.

Tre veckor. Tre länder. Tre kriser.

Sjuka barn i Tchad. Utsatta kvinnor i Burundi. En obotlig sjukdom i Swaziland. På ytan kan det verka som mörker. Men under de här veckorna har jag lärt känna en svensk kvinna som, istället för att skaffa ett jobb i hemstaden Malmö, frivilligt – för en skitlön – lägger ned själ och hjärta i att utbilda familjer i Tchad.

Jag har träffat en specialutbildad kirurg, som istället för att tjäna storkovan på ett privatsjukhus i USA ägnar sina dagar åt att reparera kvinnors underliv på en ­liten klinik i Burundi.

I Swaziland har jag mött en man som under 14 år har försökt vara en extrapappa åt hundratals föräldralösa barn.

Mörker?

Nej.

Några av de här ögonblicken är det ljusaste jag sett.

Tack vare svenska Jenny trotsar mammor i Tchad konservativa normer och vägrar att gå till byns medicinman som karvar i barnen med rakblad.

Tack vare Keita från Mali har flera hundra kvinnor i Burundi efter år av elände slutat läcka mellan benen och fått värdighet och liv tillbaka.

Tack vare Sipho från Swaziland finns det idag en 16-årig pojke som inte längre skäms för att han har hiv, utan som har lärt sig att han, med rätt mediciner, kommer att leva ett långt liv där han kan göra oändligt mycket bra för både sig själv och andra.

Serien hette ”Kriserna vi glömde”. Ni ville bli på­minda. Jag och fotografen Andreas Bardell har fått över 150 mejl. Där ni berättar att ni skaffat fadderbarn i Swaziland. Om hur era barn vill ge sina fickpengar till barnen i Tchad. Om kartonger fyllda med leksaker ni vill skicka till våldtagna barn i Burundi.

Ni gav över en miljon kronor till de här människorna för att ni tror på arbetet som görs och ville vara en del av det.

Det, om något, är ljus.

Tre veckor av människor i kris. Som har blivit sedda och hörda och tagna på allvar.

Av främlingar. Av er.

När jag kommer hem ska jag svara på hans fråga.
Jag dras inte till mörker.
Jag dras till ljus.
Därför reste jag till Tchad, Burundi och Swaziland.

Följ ämnen i artikeln