En man får min vinter att andas

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ronnie Sandahl om sin stora kärlek

Jag börjar här.

Det är första raden i romanen som fått min vinter att andas.

Jag har fått en del mejl av folk som undrat vilken cd-roman det var som gick på högvarv i stereon i förra torsdagens krönika.

Okej, det har jag inte alls.

Men det skiter jag i.

Boken är Anders Paulruds ”Kärleken till Sofia Karlsson”.

Jag älskar den.

Vartenda kommatecken har hänt i verkligheten:

Det är Anders som berättar om sin 26 år yngre kärlek Sofia. Hon har lämnat honom. Han har precis haft en cancertumör i hjärnan. Han är desperat. Han är ensam. Så jävla ensam.

Sedan följer 170 sidors blodrött hjärta om att överge och att bli övergiven.

Orden snubblar aldrig. Hans bokstäver är så lätta. Inte en mening i onödan.

Jag älskar det.

Jag hatar det.

Rättare sagt: jag älskar det så mycket att jag hatar mig.

Ett mästerverk blir ju lätt ett hjärnspöke, ett inbillat kvitto på ens egen otillräcklighet.

Romanen är för övrigt fantastisk även på skiva. Reine Brynolfsson sköter sig bra. Hans röst är kantigt len. Eller så är det bara orden.

Närvaron.

Boken är skriven i ett akut presens.

Det är vemod och det är desperation, det är lycka.

Varje sekund är så laddad att man ständigt umgås med tanken på att kasta laptopen i väggen och sadla om till möbelsnickare. För att man vet att man aldrig kommer i närheten. Sedan trycker jag in cd tre och tar laptopen i knäet. Skriver. Två timmar senare upptäcker jag att Reine Brynolfssons röst har tystnat. Det svider i skrevet. Det gör lätt det efter två timmar med en varm laptop mellan benen.

Jag har skrivit nästan tiotusen tecken.

Naturligtvis inte i närheten, men ändå helt okej.

Det räcker för i kväll.

Sedan lägger jag mig ovanpå täcket och bläddrar i boken igen och funderar över om det kan anses vara efterblivet att läsa samma bok om och om igen.

Det händer att jag gör det.

När jag gick i högstadiet läste jag Mats Olssons ”De ensamma pojkarna” mer än femton gånger. På senare år är det först och främst Per Hagmans ”Att komma hem ska vara en schlager” som har förfört mig på regelbunden basis.

Du skiter i det, sa du?

Okej, jag ska inte tjata mer.

Jag slutar här.

Läs fler av Ronnies krönikor:

Ronnie Sandahl