"Vad har hänt med den ensamme mannen?"

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Läs Ronnie Sandahls krönika

Jag har länge undrat vart den ensamme mannen vid bardisken tog vägen. Nu står han framför mig. Tajta jeans och gymkort på Friskis & Svettis. Han bär en t-shirt med trycket ”vodka connecting ”people”.

Vi befinner oss på ett sånt där ställe på andra sidan Götgatan. Dit man går när kön till Kvarnen är för lång.

– Nu har han stått där i en kvart, viskar vi i vårt sällskap och nickar mot mannen.

Diskret följer jag honom med blicken, tar in varje rörelse, varje blick.

Jag ser ingen klädsamt bitter uppsyn. Jag ser ingen världsvana. Jag ser ingen stolthet.

Jag ser bara mig själv.

Man såg aldrig Mickey Rourke stå vid bardisken och låtsas-sms:a ”Barfly”.

Jag vet inte vem ni vill lasta för den utvecklingen. I min värld ligger hälsoministern Morgan Johansson bra till.

Rökförbudet.

Med allt vad det innebar för ensamma människor och deras ambition att bara se självständiga ut. Man kan säga vad man vill. Man kan skänka veckopengen till A Non Smoking Generation.Man kan prickskjuta smygrökare från hustaken.

Faktum kvarstår:

Det är snyggare att sitta ensam vid en bardisk med en cigg i mungipan än att sitta där utan. Den ensamme mannen vid bardisken har förvandlats från en ung rebell till ett mobboffer med svettiga handflator.

Gränsen är naturligtvis hårfin.

Om än smärtsamt tydlig.

Ensamme mannen vid bardisken har tappat all sin stolthet.

Hans axlar har sloknat, hans blick är tom. Han är ensam och han har inte längre valt det.

Redan i samma sekund som han söker blickarna vet han att de inte kommer att besvaras.

– Tjugo minuter, viskar vi till varandra.

Tjugofem minuter. Mannen andas stötvis.

Till slut är även trettiominutersgränsen passerad med råge. Det har också hunnit passera några tjejer under samma tidsrymd. Han har sökt deras blickar.

De mottas sällan med mer än två himlande

ögon.

Om ens det. Nu byter han fot. Jag möter hans blick. Trycket på hans t-shirt är självlysande i mörkret: Vodka connecting people.

Eller hur.

Ronnie Sandahl