I dag kan vi vara stolta över vad Sverige gjort
I dag kan vi alla som kallar oss svenskar sträcka lite extra på oss för i dag är det Sveriges nationaldag. Bara ordet nationaldag sänder kalla kårar av rysningar genom delar av den svenska vänstern. Ord som fosterland får mången att treva efter spypåsen.
De borde söka hjälp. De som ryser och kräks.
På nationaldagen ska vi glädjas åt allt som är bra, fint och vackert. Sverige är en gammal nation. I 1 000 år har det funnits
något som liknar Sverige. Vårt språk är lika gammalt. De tre kronorna har funnits i 700 år. Vår flagga är 500 år.
I dag för exakt 492 år sedan valdes den tjugosjuårige adelsmannen Gustav Eriksson (Vasa) till Sveriges kung.
Fienden var besegrad, Sverige befriat och på midsommardagen red den nyvalde kungen in i Stockholm. Sedan dess har inga fientliga trupper intagit Sveriges huvudstad, vilket gör Stockholm till en ganska unik huvudstad i Europa. Bara det något att vara stolt över.
Som Sverige ser ut i dag på kartan är ingen gåva av Gud utan resultatet av många och blodiga krig. Men vi har inte kommit i historiens mål. Vi måste påminna oss att den enda sanningen man kan lära av historien är att allting förändras, ingenting är beständigt. Inte vår frihet, inte våra gränser. De måste försvaras.
Den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning är svenskar, födda i Sverige, med svenska som modersmål. Vi vet var våra förfäder föddes, var de slet och kämpade. Många kan gå till fädernas gravar vid den gamla sockenkyrkan.
Sverige är ett land att vara stolt över. Trots en ganska liten befolkning har vi lyckats ta oss högt upp på världsstatistikens tabeller över länder med välstånd, jämlikhet, demokrati och möjligheter för medborgarna att leva ett lyckligt liv. Svenska produkter finns i alla världsdelar, vårt lands varumärke är känt och respekterat.
Vårt land har upplevt långa perioder av yttersta nöd med krig, farsoter och svält, de har alltid följts av årtionden av utveckling och framsteg.
Men de mörka molnen finns där i alla tider.
Det största problemet i vår tid är så stort att man inte får kalla det problem och det största regerande politiska partiet vågar inte ens nämna det på den senaste partikonferensen, därför att ingen politiker har en lösning. Det är som om att eld brutit ut i huset, men vi låtsas inte om det i hopp om att elden ska slockna av sig själv. Många känner sig otrygga i sitt eget land. Många känner inte längre igen sig på sina egna gator och torg.
Sedan historiens begynnelse har vi haft inhemska minoriteter, samer har bott här minst lika länge som svenskarna. Vi har under seklernas gång haft stora invandrargrupper; tyskar, valloner, finnar, balter och i modern tid greker, chilenare, folk från Balkan och andra länder. De flesta har smultit in, blivit svenskar, berikat den svenska kulturen.
De senaste åren kraftigt ökande flyktinginvandring från Mellanöstern och Afrika skapar nya problem för kommunerna, som bara tycks kunna
erbjuda provisoriska lösningar. De nyinflyttade slår vakt om sin religion och kultur, som min eminente kollega i Aftonbladet, Peter Kadhammar, visar i sin torsdagskrönika har religiösa fundamentalister i Husby utanför Stockholm, liksom fundamentalister i andra förorter till andra storstäder, skapat öar av parallella kulturer befolkade av människor som vill arbeta och försörja sig i Sverige, men samtidigt inte ändra sin livsinställning.
Det kommer att ta årtionden innan dessa nya kulturella murar har slipats ner. Vi kan vara stolta över vad Sverige genomfört hittills. Vi har uppfyllt vår kvot av medmänsklighet. Andra länder i EU måste ta sitt ansvar.
Detta är Sveriges nya stora problem som makthavarna inte vill greppa eller ens formulera: Är svenska folket förberett för den snabba kulturella förändring som vårt land genomgår?
Vår långa historia bevisar att ingenting är beständigt att allting förändras och att vi till slut alltid överkommer alla svårigheter. Det gör vi säkert nu också. Men det Sverige som finns då, kommer vara ett helt annat land än det vi har i dag.