Hon förlorade honom men hittade sig själv
Det var en gång en omedelbar kemi som uppstod mellan två personer.
Attraktion är en märklig företeelse.
Det var inget han valde. Inte hon heller.
När hon berättar beskriver hon det som en skräckblandad förtjusning, att hon efter tio månaders självvald isolering drogs till någon som ett bi dras till honung. Att hon inte kunde värja sig mot det, när hon värjt sig mot allt så länge. Känslan att det, hur mycket som än sades mellan dem den där kvällen, fortfarande fanns mer att säga.
Hon tyckte att det var märkligt att plötsligt se färger och detaljer när hennes värld under många år varit svart och vit.
Hon noterade hur gröna löven var. Hur vacker solnedgången var när den exploderade i rosa och lila. Hon förstod innebörden av "himmelsblå". Och hon såg honom, när han satt bredvid henne och läppjade på en kaffe och skrattade.
Det är just det som har stannat kvar med henne från den där kvällen. Färgerna runt omkring. Och skrattet ifrån honom.
Hon kommer inte ihåg exakt vad det var hon sa, något snabbt skämt som undslapp hennes läppar innan hon hann tänka, censurera sig, men hon minns hur han skrattade åt det.
Hur äkta hans skratt var. Hon minns hur förvånad hon var åt hur äkta hans skratt var.
Hon var ju inte rolig?
Och om det var något hon hade fått höra av den man hon tillbringat majoriteten av det senaste decenniet med, så var det just det. Hon var inte rolig. Så hon satt mest där och tittade på honom, häpen över hans skratt.
Hon höll på att öppna munnen och säga något om det. Berätta om den före detta. Berätta om svärta. Hon ville ifrågasätta hans omdöme, fråga vad som var fel med honom när han tyckte att hon var rolig.
Men så log han igen, utstrålade ljus som trängde bort hennes mörker. Hon mindes en konversation om att man söker den partner man tror att man förtjänar. Att när du själv inte är hel drar du till dig andra halvor. När du hoppas att någon annan ska fylla ett tomrum i dig dras du till människor som också har hål.
Hon mindes det och stannade sig själv. Sa inget. Istället gjorde han det. Han öppnade munnen och började berätta om en dröm han hade och hon insåg hur mycket hellre hon ville prata futurum än imperfekt.
Hon lät det förflutna vara just det.
Hon tyckte att det var för jäkla fint.
Det var en gång en omedelbar kemi – men det blev ingen traditionell askungesaga.
En värld av omständigheter gjorde att han försvann ur bilden lika snabbt som han kom in i den.
Men den där kvällen fick hon känna sig smart och cool och rolig och vacker.
I hans ögon.
Men viktigare än så, i sina.
Hon fick se färger. Som till hennes glädje har stannat kvar, även om inte han gjorde det.
Hon insåg att hon, efter tio månaders rensning av hjärta och hjärna, hade ändrat något hos sig själv.
Hon ville inte ha en halva. Hon ville ha en hel.
Hon drogs till ljus, snarare än mörker.
När hon sitter på min balkong tindrar hon när hon berättar. Jag ser hur hennes ögon lyser och tänker att hon förlorade honom men hittade sig själv och att det var bra mycket viktigare.
Så på sätt och vis fick sagan, trots allt, ett lyckligt slut.