I Stockholms stadshus ligger hundar begravda
Nu åker barnen i stadsdelarna Tensta och Akalla pulka på sitt vanliga ställe, liv och lek, inga döda människor i närheten, inte än. Men sådan är visionen från Stockholms stadshus: friluftslivet ska pågå runt gravarna på den nya viloplats ni sannolikt aldrig hört talas om.
Att storstaden behöver tjugotusen nya gravplatser är riktigt. Det märkvärdiga är var. Jag åkte dit för att titta. Kullen, ett sopberg från förortsbyggena, blev friluftsområde och med en discgolfbana i världsklass.
Riktigt fint är det. Kuperat, gamla träd. På andra sidan motorvägen tornar Tenstas höga hus upp sig.
Hit ska sörjande bege sig sedan tjänstemän under tretton år utrett sig sönder och samman. En dansk arkitektfirma vann en tävling med förslaget ”Öarna”, som är vad det låter: gravarna ska ligga utspridda som stenomgärdade öar. I remsor runt de döda ska friluftslivet fortsätta som vanligt.
Ja, man menar allvar. Floskler regnar från chefstjänstemän och politiker. Begravningsplatsen är ”en plats som gör nya möten möjliga”, ”skapar integration i tid och rum”, ”utvecklar friluftslivet”.
Alltså: begravningsgäster, grillare, joggare, skidåkare, cyklister. Barnen på pulka kraschar sannolikt in i gravarna som ritats in på den plana ytan nedanför slänten.
Om detta råder tystnad. Inga tv-team har hittat till Järvafältet för att fråga människorna vad de tycker om en sådan förändring av deras hembygd,
Stadsplanering är ingen sexig fråga. Men när Slussen planerades blev det fart på Benny Andersson, Robyn, Pernilla August, Stellan Skarsgård, Ulf Lundell, Caroline af Ugglas och Lars Norén.
En hund eller två är begravd i Stockholms stadshus. Att åka de knappt 17 kilometrarna från tjänsterummet till Järvafältet tar ungefär 21 minuter, men långt är det. Av 14 ledamöter i stadsbyggnadsnämnden bor åtta i innerstaden.
Ni tänker kanske på en ny begravningsplats som en obetydlig fråga, sådant händer för jämnan. Kommunpolitiker blir kära i en vision och fastnar i mäktiga tjänstemäns nät.
Men jag tänker att när strukturer slås sönder i stadsdelar som Tensta, när delaktighet och medborgarinflytande är fraser, hur kan vi ens tala om att klara integrationen i ett större perspektiv? Vi är illa ute.