Evolutionen har förstört männen
”Riktiga män gråter inte”
Gud och evolutionen gav oss två dominerande sätt att uttrycka starka känsloyttringar, skrattet och gråten. Det är två fantastiska kanaler, som vi människor är ensamma om att förfoga över.
Hälften av mänskligheten spelar obehindrat över hela registret från jublande skratt till bittraste tårar. Det är kvinnorna, alltså.
Männen kan dock bara hantera skrattet.
Vi flabbar, fnissar, gapskrattar, asgarvar, flinar och tjuter av skratt. Det gör vi utan bekymmer, snarare tvärtom. Vi behärskar skrattet som Clapton behärskar en gitarr eller Zlatan tyglar en fotboll. Men när det kommer till den andra känsloyttringen är de flesta män talanglösa nybörjare.
Riktiga män gråter inte. Dom skulle hellre skada sig själva eller någon annan än att öppna ögonen och låta det komma.
Så har det varit sedan urminnes tider, och än i vår upplysta tid väcker manliga tårar uppmärksamhet och misstänksamhet. Det finns dock tre exklusiva situationer där det är comme il faut för en karl att grina:
När kvinnan genomlidit nio månaders graviditet och under extrem fysisk påverkan fött fram ett barn – då är det okej att snyfta i BB-rummets privata sfär.
När fyllan nått oanade nivåer och lämnat hjärnan på efterkälken – då är det okej att hulkande deklarera både sorg och glädje.
När en blågul idrottare tar medalj och hoppar på prispallen i ett VM eller OS – då är det okej att ge efter för känslorna.
I helgen var det Per Elofsson som gav den svenska sportgråten ett tårblankt ansikte innan han vände ryggen åt kameran med tårarna rinnande nedför kinderna. Det var den mest gripande känsloyttringen sedan Toivo Öhman kommenterade Ulrika Knapes guldhopp i München-OS 1972.
Jag hoppas innerligt att den gode Per slipper bli förlöjligad som Toivo blev, men jag är rädd att han får dras med en lipsillsstämpel – åtminstone tills näste manlige kommentator öppnar kranarna.
Detta handlar inte om att förespråka mental mjukisbyxa eller utradering av naturliga skillnader mellan könen. Jag tycker bara det är lite konstigt att män 2010 fortfarande har ett komplexfyllt förhållande till sina tårkanaler. Det måste ju ha varit skaparens mening att vi då och då skulle utnyttja möjligheten att ventilera sorg och besvikelse genom att gråta en skvätt.
Visst är det konstigt?
Exakt lika konstigt som om kvinnor aldrig skulle skratta.