Vit makt-stofilen härstammade visst från södra Afrika
Jag vet inte vad mina kusiner heter.
Inte heller hur många de är, men kanske fjorton. Jag har träffat dem under uppväxten, flugit drake i Varberg och fiskat löja i Vänersborg, men kan inte teckna släktträdet ens med en revolver mot huvudet.
Det låter förolämpande, som om glömskan beror på bleka personligheter, men kusinerna är både färgstarka och generösa. Vill jag minnas. Men skamligt nog är hälften av namnen och ännu fler ansikten borta.
För andra verkar familjens gränser tydliga, de markerar en samhörighet som knappt behöver vårdas, du är bara av naturen närmare en kusin än en vän.
Det låter mysigt. Men jag kan inte relatera.
I mitt hjärta bor moster Eva-Lena, morbror Anders med barn och min frus finska familj. Resten av bergströmmarna är glada tjommar, snackiga snillen och somriga fejs som jag önskar all lycka, men inte känner mig knuten till.
Det här är ett osympatiskt drag, jag vet, men också ett försök att sätta ord på en spridd förvirring.
När kyrkböckerna digitaliserades steg svenskens intresse för släktforskning, vilket SVT tog fasta på med programtrion ”Vem tror du att du är?”, ”Det sitter i väggarna” och ”Allt för Sverige”. Vi uppmanades följa våra rottrådar bakåt och bortåt, nosa upp bryllingar för att bringa klarhet i vilka vi egentligen var.
Men öppna databaser och billig dna-teknik medförde något underligt.
I en Obs-essä beskriver kulturjournalisten Malin Krutmeijer hur genealogisajterna komplicerar det som alltid tyckts givet. Du som testar dig får långa listor på så kallade dna-kusiner, alltså personer med snarlika segment i arvsmassan, samt procentsatser för dina etniska ursprung. Uppgifterna ska ge din existens ett djupare syfte, liksom påla ner dig i historien, sprida dig över klotet och sätta fantasier i spinn. Tänk att du delar blod med två maorier, tänk att dina förfäder klubbade säl, tänk att Peter i Sundsvall är ungefär som du.
Men inte ens två helsyskon har identiskt dna, så de matchas med olika personer och folkslag. På så vis angriper modern teknik också något av det starkaste släktskap vi känner, det mellan en bror och en syster.
Är det inte ironiskt? Vi sökte efter anhöriga tvärs över planeten och rakt genom världshistorien men blev bara ensammare.
Vilsnast måste Craig Cobb vara. Den 69-årige vit makt-predikanten längtar nog tillbaka till tiden när ursprung mest var en förnimmelse, då det räckte att känna sig otroligt vit.
Craig har i decennier spritt hatpropaganda i radio och på nätet. Han har i omgångar försökt muta ut enklaver för enbart vita i Estland och USA. Gubben var så övertygad om sin så kallade rasrenhet att han 2013 lät dna-testa sig inför Trisha Goddards talkshow. I sändningen läste programledaren upp att han till 14 procent härstammade från Subsahariska Afrika. Han var sjundedels-svart.
– Hey bro, sa Trisha Goddard och räckte fram knytnäven.
Publiken tjöt förtjust. Craig tycktes vilja fly studion, till sina liktänkande, till sina enkla sanningar.
Jag skrattade också, särskilt åt efterspelet där vit makt-forumet Stormfront fylldes av tröstsökande nynazister som fått reda på att de är kvartsjudiska eller delvis asiatiska.
Men att sätta dit fördomsfulla stofiler kan inte vara allt vi har dna-släktforskningen till. Nu finns den, så vi måste förhålla oss. Jag väljer att se det som att tusentals potentiella anhöriga irrar runt därute, som en sovande cell, väntande på en signal.
När som helst kan jag ringa. Då får två maorier och en Peter komma på släktträff.