Gardell ramlar i sin egen Hédi Fried-fälla
Ulf Kristersson vet vad som händer om man åker hem till någon, ger ett löfte och skakar hand. Han vet bättre än att lova Jonas Gardell att inga hbtqi-rättigheter ska inskränkas, eller att gayflyktingar ska skyddas.
Kristersson har fått smaka på stormen efter att ha brutit löften han gav förintelseöverlevaren Hédi Fried om att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. Så när han nu plingar på hemma hos Jonas Gardell, fotograferas på exakt samma sätt som han gjorde med Fried, och sätter sig för att slurpa i sig en pasta lyssnar han bara. Han lovar ingenting, tycker ingenting. När han kliver över tröskeln och tillbaka ut till Åkessons Sverige är han förvissad om att han går vinnande ur det här.
När Jonas Gardells text i Expressen (del tre i ordningen där han försöker pressa Kristersson till någon slags action) publiceras är det Ulf Kristerssons byk som är tvättad. Den Hédi Fried-fälla han försökte gillra har slagit igen bakom statsministern, och det enda publiken lämnas med är en gayikons intygande om att Kristersson har goda intentioner. Men vad är det värt?
Det frågar sig Gardell själv: ”Säger man att man värnar oss så får man fanken också visa i praktisk politik att man menar allvar.” Annars vadå?
Att ljuga människor rakt upp i ansiktet har blivit en paradgren för politiker. Det där har han minsann aldrig sagt, gjort eller menat. Så var det med Kristersson och Hédi Fried, så var det med Magdalena Andersson och ett påstått EU-beslut om sänkta elpriser, så var det med Ebba Busch och bensinpriserna, så är det med Jimmie Åkesson och allt.
Jag tvivlar inte på Gardells intentioner. Men jag tror att han rejält överskattar sin egen förmåga att inverka på regeringens politik. Och jag tror att han underskattar vad det betyder för en regering som är beroende av Sverigedemokraterna att kunna lägga upp bilder på statsministern i den här typen av sammanhang. Gardell blir en megafon för något han borde hålla sig långt ifrån.
Politiker som Björn Söder, eller Richard Jomshof och Jimmie Åkesson, växer och krymper baserat på hur omvärlden förhåller sig till dem. Så när Kristersson inte öppet kan eller vill ställa krav på Söders avgång när Söder likställer bögar med pedofiler, eller när Jomshof hetsar mot muslimer, så skapar han en acceptans för ideérna. Och när Gardell ler och minglar med Kristersson är intentionen att lyfta upp frågan om hoten mot hbtqi-personer, men resultatet blir ett helt annat. För han har ingenting att sätta emot. Inget förhandlingsutrymme.
Gardell säger att han vill lära Kristersson något, eller i alla fall säga saker högt så att Kristersson aldrig kan säga att han inte visste. Politiker vet precis vad de gör. Att tro annat är naivt. De vet precis vilka konsekvenser deras uttalanden och handlingar får, och de vet vad deras tystnad leder till. Framförallt har de senaste årens intoleranta, homo- och transfobiska och rasistiska utveckling inte bara råkat hända. Det är politikerna som är skyldiga och de kommer aldrig be om ursäkt. De skulle aldrig säga att de ”inte visste”, för de ångrar sig inte ens. Det var ju det här de ville!
Kanske visar jag nu själv samma naivitet när jag säger till Gardell att han ska sluta. När jag skriver som om jag vill lära honom något. Eller när jag vill få det sagt så att han inte sen kan säga att han inte visste vad han gjorde när han gav så mycket luft till en person som inte gör allt för att få bort politiker som Björn Söder.