Landsbygd är i media storstadsbors lekplats

I morse skickades en reporter från Sveriges Radio ut i verkligheten för att skildra vinterkylan. Hon reste nästan fyra kilometer till Södermalm.

Där frågade hon en dagisföreståndare hur föräldrarna visste vad de skulle klä på barnen. Vi fick veta att sådant avhandlas på föräldramöten.

Därefter ringdes en läkare i Tärnaby upp, som heter Norbeth Hansson (men först presenterades som Larsson), och glatt berättade att det är minus 30 grader, och det är ju rätt kyligt.

Reportern ville veta allt om köldskador men doktor Hansson sa att det är rätt ovanligt.

Man kan tycka att radioreportage som dessa är harmlösa. Man kan dessutom hävda att det var en bit initierad lokaljournalistik, för mig och alla andra som satt med frukostkaffet några hundra meter bort från daghemmet på Södermalm.

Men för de flesta - inte.

Och för oss alla en illustration av ett demokratiproblem som kommer att förändra Sverige i grunden.

Utan större väsen försvann under tio år minst var fjärde journalist på lokaltidningarna. Mer än var tredje lokalredaktion lades ner.

Att ta betalt för papperstidningar har blivit mycket svårt, att ta betalt för lokalnyheter för nätet likaså.

Hela Sverige syns inte längre.

När det är 15 minus i Stockholm skickas reporter ut på uppdrag, men det är den normala vintertemperaturen i Tärnaby. Som måste ner på 30 minus för att kvala in.

Av detta förändras de osynliga människornas identitet. Lokala makthavare granskas inte. De lokala frågorna debatteras inte. Det blir svårare att ta ställning.

Människorna får lita till sina Facebookflöden.

Även TT lade ner sina tre lokalstationer i Norrland. Kvar i riksmedia blev mord, extrema olyckor, enstaka kulturhändelser och förstås resmålen. Landsbygden som  storstadsbors lekplats och nostalgiska drömmars mål.

Den som vill något mer måste börja köpa lokala papperstidningar igen.

Följ ämnen i artikeln