Jag faller handlöst i mörkret – på låtsas
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-10-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Man vet att det är höst när man ser lodarna på Hötorget dela en påse ostbågar.
Det är söndag och jag har köpt biljett till 21.10-föreställningen av ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”. Jag är för tidig. Det är en ny upplevelse.
Slår mig ned i Kungshallen och läser tidningarna, kickersbrudarna i hörnet väsnas, två bord bort sitter ett äldre par.
De har klätt upp sig. Det ser inte ut att vara deras första måltid tillsammans. De äter under tystnad.
I tjejgänget har någon legat med en Juan. Det får vi höra flera gånger. Mannen kastar uppgivna blickar, äter långsamt sin carbonara.
–Vilket väder det är i kväll, säger kvinnan.
– Ja, jo, säger mannen.
– Både varmt och kallt.
Tar rulltrappan upp, sneddar över Hötorget.
En lodare frågar om jag har en cigg. Det har jag. Jag har två, ger två.
I kväll är sån kväll.
Den enda i salongen som är ensam är jag. Det är bra. Jag gillar att gå på bio ensam. Det är lite som att på egen hand äta en -middag för två.
Ensamheten innebär en osäkerhet och utsatthet. Som i sin tur förstärker känslorna.
Jag går på bio för att känna.
Låtsaskänslor.
Som inte bits, som inte varar mer än två timmar i mörker.
Jag bara ler.
Frossar låtsaskänslor och dricker läsk.
Till höger: ett ungt par som nyförälskar sig, äter baconchips och passar fint ihop.
Till vänster sitter en ung tjej med ring i näsan. Hon kommenterar små saker i filmen till sin kompis och skrattar på fel ställen. Jag brukar verkligen inte gilla hennes sort, men i kväll kan jag inte låta bli. Hon ser ut att heta Lisa. Det är ett bra namn.
Lisa smackar när hon äter popcorn. Hon sjunger med i filmmusiken.
Jag faller handlöst på låtsas.
I kväll är en sån kväll.
Utanför salongen ångrar jag att jag lämnade jackan hemma.
Lodarna har gått hem. Eller dit nu -lodare går.
Jag tänker att jag borde ha pratat med tjejen till vänster.
Jag tänker att det bara är på låtsas.
Jag- tänker att jag tänker för mycket.
Det är ju ändå som det är.
Både varmt och kallt.
13.00: Chatta med Ronnie Sandahl
Ställ dina frågor redan nu.