’Karlar alltså, det är alltid samma sak!’
Det är en ovanligt varm och solig högsommardag i Stockholm och jag befinner mig på Stureplan av alla ställen. Men jag är på väg någonstans, på andra sidan uteserveringarna och klirret av glas och bestick och skratt.
Och mitt i en korsning ser jag dem, lite längre fram på gatan. Ett par i 45-årsåldern, mitt i livet, mitt i steget.
Hon har diskret målade naglar, blont hår och ljusbruna seglarskor.
Han har en vinnande solbränna, klädseln är sportigt elegant.
I ett koppel två små hundar av en ras som jag inte minns vad den heter, men som låter som ett franskt bakverk.
Det är ingen ovanlig syn i de här kvarteren. Östermalm är fullt av nyrika, halvrika, hedgefond-rika eller i alla fall tv-kända människor, som inte lämnar något åt slumpen innan de kliver ut på Birger Jarlsgatan för att se och ses.
Men de här två, de är något annat. De försöker inte ens. De besitter bara flera generationers ned- ärvt och alldeles självklart självförtroende, det där som inga andra än infödda privilegierade stockholmare riktigt har.
Paret mitt emot mig på gatan är en hisnande högborgerlig heterosexuell arketyp. Det är de Nya Moderaterna möter de adliga godsägarna möter Ernst Kirchsteigers luftiga skandinaviska inredningsideal. Det doftar risk-kapital, rot-avdrag och regattor i Sandhamn.
De är det perfekta paret.
Men ju mer vi närmar oss varandra, desto tydligare blir det att något är på tok. Mannens tänder är kritvita, men hans leende är onaturligt ansträngt och kvinnan vid hans sida är kort och gott rasande.
Och när vi är i jämnhöjd med varandra, bara några meter från den berömda Svampen på Stureplan, tittar hon mig i ögonen, suckar uppgivet och säger så att bara jag ska höra:
- Karlar alltså, det är alltid samma sak!
Jag vet inte vad jag ska svara, så jag ler lite medlidande tillbaka innan ögonblicket är över. Det är slut i samma stund som det började, men jag tänker på det där mötet ibland.
Som en tyst bön om kvinnlig empati under Svampen.
Som en hemlig gest av systerskap på Stureplan.