Resultatet får inga nej-röstare att byta sida
BRYSSEL. EU-toppmötet om Storbritanniens framtid i EU var en teaterföreställning.
David Cameron spelade övertygande sin roll som premiärministern som kämpade mot Bryssels övermakt.
Men får resultatet britterna att rösta ja i folkomröstningen? Svaret är nej.
Slutmanglingen av det avtal som ska få britterna att rösta ja i folkomröstningen om EU skulle inleddes klockan nio på fredagsmorgonen.
Men det flyttades fram till 11.00. Till 14.30. Till 15.30. Till 16.00. Till 20.00. Och sedan till 22.00
Under tiden försökte EU-toppmötets ordförande Donald Tusk ena Storbritannien och landets mest högljudda motståndare vid enskilda möten.
Den tyska förbundskanslern Angela Merkel utnyttjade dödtiden med att på ett torg äta en av Bryssels specialiteter, pommes frites med majonnäs. Stefan Löfven shoppade en ny skjorta.
Storbritannien gick med i EU för 43 år sedan och folkomröstade redan 1975 om de skulle lämna unionen.
Det ständiga missnöjet med medlemskapet i högljudda grupper tvingade premiärminister David Cameron att för två år sedan utlova en ny folkomröstning.
Den ska äga rum före 2017 års utgång men troligen redan i juni i år. Frågan är om avtalet får nejsidan att ändra sig? Svaret är sannolikt nej.
För att han ska leda en ja-kampanj inför folkomröstningen har Cameron krävt förändringar av Storbritanniens avtal med EU.
Den största knäckfrågan under förhandlingarna om Storbritanniens nya avtal har gällt den så kallade nödbromsen.
Britterna har ett mystiskt upplägg som gör att lågavlönade får ett statligt bidrag om lönen är så låg att den inte går att leva på. En slags statlig löneutfyllnad. Malta har ett liknande system.
Det här hävdar nu David Cameron kostar på tok för mycket. Han vill därför att människor som flyttar till Storbritannien från andra EU-länder ska få hela bidraget först efter fyra år i landet. Under fyraårsperioden ska det fasas upp från noll till 100 procent.
Det kunde de andra de andra medlemsländerna, inklusive Sverige och Stefan Löfven, kunnat hacka i sig.
Men inte för så lång tid som Cameron krävde. Han ville att undantaget skulle i sju år och kunna förlängas i tre år. Och sedan tre år till. Hela 13-årscykeln skulle dessutom kunna tas i repris.
Ramaskri från åtskilliga andra medlemsländer, inklusive Sverige, som hade principiella invändningar.
Löfven och de andra motståndarna hävdade att den långa tiden skulle innebära ett alltför stort ingrepp i två av EU:s grundpelare, den fria rörligheten för människor och likabehandlingen av alla, oavsett medborgarskap.
Nu kan britterna lägga i nödbromsen under sju år. Men inte förlänga det.
En annan stötesten var de brittiska barnbidrag som betalas ut till föräldrar vars barn bor i ett annat EU-land. De ska justeras för kostnadsnivån i det andra landet. Alla EU-länder får möjlighet att göra så - med start 2020.
En annan fråga som ställt till problem är portalparagrafen i EU-fördraget. Där talas det om ”an ever closer union”, ett allt närmare samarbete mellan medlemsländerna.
Vid nästa förändring av fördraget ska det skrivas in att formuleringen inte omfattar Storbritannien. Det är närmast kosmetiskt, ingen EU-land har någonsin tvingats in i ett samarbete de sagt nej till från början.
En annan stötesten har varit David Camerons krav på att euroländerna inte ska kunna skyffla över kostnader på länder utan euro, eller fatta beslut över deras huvuden. I den frågan har han haft helhjärtat stöd från Stefan Löfven.
Men i det stora hela var toppmötet en välregisserad teaterföreställning. Två nattmanglingar och en premiärminister som visste hur han skulle spela sin roll som bekämparen av dumheter från Bryssel.
Men i grunden ändras ingenting i Storbritanniens förhållande till EU. Och det kommer med all sannolikhet inte att förmå överygade nej-röstare att gå över till ja-sidan i folkomröstningen. Det blir en nagelbitare.