Skuggdrevet mot Bah Kuhnke blev konkret
Alice Bah Kuhnke har inte köpt horor. Inte skattefifflat. Inte ens målat båten med giftig bottenfärg.
Mediedrev är brutala, men sällan otydliga. Gnistan till skogsbranden, taxikvittot eller mutresan, synliggörs alltid.
I drevet mot kulturministern tycks däremot själva tobleronen saknas. Eller åtminstone döljas.
Beskyllningarna har varit så svepande att man inte ens vetat vad som ska ledas i bevis. Från vänster till höger har alla varit överens: Något är fel. Men vad?
Förstapriset tog Expressens Britta Svensson som med ett kränkt barns sinne för detaljer skrev en rasande text om hur hon inte fått exakt så lång intervjutid som hon önskat.
Alltmer har det framstått som ett skuggdrev. Som att det egentligen handlar om något annat.
I söndags blev det mer konkret. Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet om det som andra journalister bara mumlat om i kulisserna: Ministerns kristna tro. Det som kan vara drevets verkliga drivmedel.
När ledarskribenter och kulturjournalister avkräver Bah Kuhnke svar om hennes ”idévärld” inbillar jag mig att det också rymmer den underliggande frågan: Hur kristen är du egentligen?
Till skillnad från de flesta andra politiker har Alice Bah Kuhnke aldrig hymlat med sin djupa tro.
I sitt sommarprogram från 2011 berättade hon om ett livsavgörande möte med en prostituerad mamma på Haiti. I desperation sprang hon ut i djungeln och skrek till Gud. Då hände något. Bah Kuhnke fylldes av insikten om att hon måste viga sitt liv åt att hjälpa andra. Linderborg kallar det i sin text för en ”lidnersk knäpp”. Händelsen kategoriseras som ”bisarr”.
Linderborg är inte ensam. För en ateist framstår berättelsen som just bisarr. Kanske till och med skrämmande.
Kyrkan fyller oss visserligen med trygga associationer: dop, bröllop, begravningar. Men att faktiskt utöva religion? Gå på gudstjänst en vanlig tisdag?
Att knäppa sina händer och be är i dag en radikal handling.
Det är ingen slump.
När Sverige kallas världens mest sekulära land är det resultatet av en snart hundraårig politisk strategi.
Landet skulle präglas av en ”ateistiskt allmän religiositet” som målsättningen löd när socialdemokratin på 1920-talet gjorde sin helomvändning.
Från motståndare till den kristna kyrkan. Till att skapa den statskyrka som på sikt skulle kväva sig själv.
Socialdemokratins strategi var att statskyrkan skulle bli så urvattnad – traditioner i stället för tro – att landet slutligen befriades helt från kristendomen.
Man får nog säga att det lyckades. I nästan alla andra länder hade Alice Bah Kuhnkes gudstro varit en tillgång, ett slags garant för moralisk anständighet. Här är den något suspekt hon ska stå till svars för. Är det bra eller dåligt? Ingen aning. Men en sak är säker.
Svenskare har ett drev aldrig varit.
Hatbrev för sin tro
Så sent som i våras - gissningsvis helt ovetandes om sin framtid som statsråd - intervjuades Alice Bah Kuhnke av den kristna dagstidningen Dagen.
Hon berättade att hon aldrig får så många hatbrev som när hon uttalar sig om sin kristna tro. Med det något förvånade tillägget: ”Och då är jag ändå både svart och kvinna.”
En bön för politiker
När moderaternas förra arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson fick kritik för sin religiösa bakgrund red kristna ledarskribenter ut till hennes försvar. Stefan Swärdh på Världen Idag skrev exempelvis: ”Elisabeth Svantesson behöver allas våra förböner för att klara sitt nya uppdrag.” Kan även kristna vänsterpolitiker räkna med stöttande böner?