Vad händer om vi säger till Nato att vi skiter i det?
Jag var i Köpenhamn i veckan och fick som alltid frågor om Sverige och Nato.
– Hvordan går det?
– Ja … det senaste som har hänt är att Erdoğans samarbetsparti MHP säger att Israel måste avsluta kriget mot Gaza innan den svenska Nato-ansökan kommer upp på dagordningen.
För 1,5 år sen fick jag samma fråga.
– Hvordan går det?
– Ja … vi har börjat bocka av några namn på den där listan med 42 namn som Erdoğan vill ha utlämnade.
Tillbaka i Köpenhamn några månader senare.
– Hvordan går det?
– Vi har antagit en ny lagstiftning, så att man inte kan demonstrera som förr.
I Norge vill de också alltid prata om Nato.
– Hvordan går det?
– Ungern krånglar. De vill ha betalt för att ”pk-Sverige” i åratal har lagt sig i deras inre angelägenheter, så som tjafsat om bristen på yttrandefrihet.
Varje gång skruvar jag på mig som en metmask – trots att jag är glad så länge vi kan hålla oss utanför Nato. När Turkiet meddelade att Netanyahu måste ställas inför rätta i Haag innan de kan överväga ett svenskt Natomedlemskap, då skrattade jag mig så hes, att eldslågor slog ut ur öron och näsborrar.
Men hur det nu är, så hänger jag ändå ihop med det här landet, som skämmer ut sig snart på sitt andra år. Så jag säger ”vi”.
– Efter sommarens koranbränningar har Erdoğan skickat ett nytt kravhäfte, så nu har vi tillsatt en utredning om en ny eventuell inskränkning av det fria ordet.
Jag landade i Oslo just som Jimmie Åkesson kläckt idén att vi ska börja riva moskéer. Så hade frågan om Sveriges Nato-medlemskap gått från panik över till fars och därefter till ett fullskaligt kulturkrig.
– Vad säger Jens?
”Jens” är Jens Stoltenberg. I Norge är de alltid förnamn med alla.
– Snart! säger han. Snart!
I Köpenhamn häromdagen undrade de om inte Sverige krälat nog?
– Skal Sverige icke trække ansøgningen tilbage?
Ja, vad skulle hända om vi sa till Nato, att vi skiter i det här?
Under den här tiden har svenskarnas intresse för Nato sjunkit ”signifikant”.
Processen har varit allt för förnedrande.
För 1,5 år sedan beskrevs varje ny meter som ryssarna tog av Ukraina, även som Sveriges kamp mot klockan. Nu har Ukraina-helvetet normaliserats, för oss som bor här. Gaza-infernot har visat en gång för alla, att det pompösa bluddret om att väst står för oomkullrunkeliga värderingar såsom humanism och folkrätt, är storljug.
Erdoğan har fått förnyat mandat av sina väljare. Nästa år vinner Marine Le Pen Frankrike. Snart är Trump tillbaka. Risken för väpnade konflikter mullrar upp på flera håll.
Vill vi verkligen vara en del av det där?
Visst är Nato-medlemskapet en kamp mot tiden, men det är en annan klocka än för några månader sen. Frågan är inte om vi hinner komma med innan ryssen tar oss, utan om vi ska hinna bli medlemmar innan vi ångrat oss helt och hållet.