Pang! Pang! Pang! – härligt orättvist
Det har gått många år sen sist, men känslan sitter djupt rotad och är lätt att återskapa. Att smyga runt i skogen med ett gevär är en adrenalinkick som aldrig riktigt ebbar ut.
Så jag sluter ögonen och tänker tillbaka. Hur många var vi? Kanske ett tjugotal, i olika åldrar och med varierande bakgrund, men för stunden förenade i spänningen och upphetsningen. Pulsen var hög redan då vi möttes på morgonen.
Vi snackade igenom regelverket och kom överens om vissa principer. Det var egentligen överflödigt. De flesta av oss var erfarna och hade åtskilliga jack i kolven.
Solen stod redan högt och silade sitt ljus genom granskogen. Jag satt stilla invid en stor sten med några enbuskar som dolde mig från bäcken. Det var ett av mina favoritställen och jag njöt av det enkla och geniala samspelet mellan natur och människa som alltid fick mig att må så bra. Jag älskade livet i skogen.
Ett knakande ljud bröt tystnaden. Mina öron bokstavligen spetsades. Jag lyfte kikaren och spejade mot skogsbrynet. Ingenting. Ett hundratal meter nedströms såg jag hur Bosse satt i skjutställning med bössan. Han tecknade åt mig med händerna, signalerade ”två” och pekade bort mot en glänta.
Pulsen galopperade. Jag andades häftigt men ljudlöst genom öppen mun.
Innerst inne visste vi att det var orättvist, kanske orättfärdigt. Med våra skjutvapen, våra kikare och andra redskap var vi tekniskt överlägsna. Deras styrka var list och mod, nedärvd i generationer. Skogen var deras hemmaplan sedan tusentals år. Men vi var inkräktarna. Vi skrev lagarna.
Under flera hundra år hade stammen reducerats i en brant fallande kurva. Det handlade om systematisk utrotning. Vi visste att det var så, men valde ändå att blunda. Vi blundade för deras kringskurna frihet, deras ömkliga levnadsbetingelser, deras underlägsenhet gentemot våra resurser. Det var ju så himla spännande.
Nu kom dom över bäcken, och mycket riktigt var de två. I ögonvrån såg jag Bosse ta stöd mot en trädstam. Jag drog ett djupt andetag och tog sikte mot bröstkorgen på den store som gick först. Med mindre än tjugo meter kvar släppte jag ut luften i ett högt skrik:
Pang, du är död!
Den stackars indianen föll lydigt framstupa.
Sen gick vi hem och blev vuxna.