I morgon har alla glömt att jag fanns
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag var assisterande husvakt i helgen. Matade katter, kollade larm, snokade i lådor. Allt som hör uppdraget till.
Ett av husets rum råkade tillhöra en sextonåring.
På hennes vägg hängde en affisch. Den föreställde Kurt Cobain.
Första tanken: har det verkligen inte avlats fram nån enda tonårshjälte sen Cobain? Andra tanken: måste man bli ett ungt, vackert lik för att någon ska minnas?
Det är en sorglig tanke.
Jag minns en dikt av Charles Bukowski – nej, antyd inte ens hur postgymnasialt det är att citera just honom – som är så oändligt vacker i all sin enkelhet:
Allteftersom
gnistan
falnar
blir
formen
synlig
Konsten handlar alltså inte enbart om att bränna sig i båda ändarna och sätta en svetslåga över mitten.
Det handlar också om att bestå, på andra sidan elden, att gneta vidare.
För ett halvår sedan läste jag en intervju med någon darrig senior som fyllde jämnt. Denne pålitlige dysterkvist, författare till yrket, uttalade sig om tillståndet i Sverige.
Jag minns inte hans namn. Men jag minns att det kändes så jävla sorgligt.
Artikeln var visserligen publicerad i Dagens Nyheter, men senioren var så alldeles uppenbart gårdagens nyheter, och han visste om det, hans blick var i imperfekt.
Jag drabbades av samma vemod som när man läser dödsannonser. Hela liv utsmetade över tolvhundra tecken. Så storslaget och så futtigt.
Jag är, som sagt, tjugotvå. Säg att jag får skriva min kolumn fram till hjärtinfarkten. Det motsvarar ungefär 2 592 kolumner. (Om jag checkar ut vid sjuttio och aldrig tar semester.) 2 592 eftermiddagar med fuktig rygg och prestationsångest. 2 592 försök till oumbärlighet. Och sedan petas man. Eller dör. Och veckan efter kommer någon annan, yngre, snyggare, bättre, smartare. Någon med ett drypande vått finger rakt upp i samtidens fläktrum. Ja, alldeles säkert med en större kuk också.
Och här kommer den allra värsta insikten. Folk kommer inte att bry sig. Folk minns inte ens vad de åt till frukost i morse. Man är aldrig mer än en parentes i universum.
I morgon minns ingen. Och vid det laget har spalterna fyllts av nya ansikten. Som genast börjar fila på sin egen oumbärlighet. Det är en sorg och en välsignelse. Det är verkligheten.