Skicka fler kvinnor till världens krigshärdar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Under kriget i Afghanistan fanns en reporter på plats som skrev om de saker man verkligen ville veta, norskan Åsne Seierstad. Hon skildrar hur vanligt folk hade det, vad kvinnor tyckte och tänkte, hur deras liv påverkades av talibanregimens fall.
Nu har hennes nya bok kommit ut: Bokhandlaren i Kabul. Där skriver hon om den familj hon bodde hos under bombkriget. Ingen "hallå och hälsa på journalistik" utan ett långt iakttagande av en mångfacetterad vardag. Och äntligen begriper man. Heja Åsne! Må du hyllas och vinna priser! Må din bok bli en succé!
För Åsnes rapportering är inte bara lysande utan också oändligt viktig. Krigsrapportering är som ett pussel där varje reporter lägger sin bit. Ju fler reportrar med olika bakgrund som lämnar bitar, desto tydligare blir pusselbilden för oss här hemma. Män som intervjuar mäktiga män ser vi alldeles för mycket av. Krig är inte tanks, politik och nedslag, krig består av människor. Om man inte begriper hur folk i allmänhet, och kvinnor och barn i synnerhet, har det så är det svårt att bli berörd eller förstå.
Det finns så många kompetenta kvinnliga journalister som man vill se mer av. Jag längtar efter Marika Griehsels reportage från Afrika. När hon var SVT-korrespondent visade hon upp en verklighet som inte alls var svart-vit, hon visade en värld jag inte kände till.
Och ett av de reportage jag minns bäst från Israel var när en kvinnlig reporter, jag minns dessvärre inte hennes namn, intervjuade tre unga israeler om deras syn på palestinierna. Alla tre hade olika åsikter och förslag på lösningar, debatten var hetsig. Och först då begrep man situationens komplexitet.
Fler kvinnor behövs inom krigsjournalistiken men ändå skickar de flesta medierna män.
Ofta är det panik, någon måste i väg snabbt och då skickas den som har erfarenhet vilket i allmänhet blir män eftersom de har skickats tidigare och därmed skaffat sig erfarenhet. Det går i cirklar. Att rapportera om krig är också status, det är konkurrens om jobben.
Det finns många lysande manliga reportrar, missförstå mig rätt, men det vore trevligt med fler röster. Och det får man genom att skicka fler kvinnor.
I den bästa av världar behövs inga krigsreportrar, men händelseutvecklingen i världen pekar på motsatsen. Det finns många skickliga kvinnor där ute på redaktionerna som skulle göra ett fantastiskt jobb.
Jag hoppas att de skickas ut i världen så att de kan förklara vad som händer samt göra så att man lär känna kvinnor och barn. För det är först när vi lär känna människor som vi begriper att folk i grund och botten är ungefär likadana överallt.
Det är omständigheterna och det sätt vi formats på som skiljer oss åt.