... och vi som oroat oss för graviditeten
Bara ordet pysventil.
Första gången läser jag det i ett mejl från Peter. Han är redan pappa. Nu skriver han till mig, den blivande fadern, om allt som väntar.
I punktform redogör han för hur man överlever de första månaderna. Tankarna dras till en militär operation. Alternativt en bergsbestigning. Pysventil är punkt fyra på listan: en manick som får barnet att prutta. Livsviktig.
Några dagar senare får jag ett mejl från min förläggare. Samma bekymrade ton återkommer. Han tycker att min tidsplan för sommaren är en smula optimistisk. Ett barn tenderar att ta tid, skriver han.
Jag svarar, men nämner inte den scen ur PO Enquists ”Ett annat liv” som jag genast kommit att tänka på. Den som är så obönhörligt vacker och orealistisk på samma gång:
Enquist som skriver på sin bok medan hans spädbarn ligger i en korg under bordet och kramar hans stortå.
Däremot rymmer världslitteraturen få pysventiler.
I stället de där manligt romantiska, nästan sentimentala, drömbilderna av ett föräldraskap som redan veckorna innan födseln gör sig redo att frontalkrocka med verklighetens kräkhanddukar.
Andra gången jag hör ordet är för övrigt under en temadag för blivande föräldrar. Vi sitter på varsin plaststol på barnavårdscentralen Grankotten. Det regnar mot fönstren medan barnmorskan pratar om pysventiler. En stund senare förklarar hon att man helst ska undvika babysitters. Annars får barnet platt bakhuvud.
För det första: Say what? För det andra: Vad hade hänt med vårt barns huvudform om vi hade missat kursen? Och hur mycket är det egentligen som vi inte har en aning om?
Samma känsla av oduglighet infinner sig när barnmorskan talar om temperaturen i vagnen: hur man vet att barnet är för kallt eller för varmt klädd. Det tycks inte finnas några svar. Det är en hel vetenskap. Amning ska vi inte ens gå in på.
Eller ergonomiska sittvagnar.
Med fyra veckor kvar till vårt barns planerade födsel sköljer insikten över både mig och min fru. Vi har lagt all vår kraft på den komplicerade graviditeten. Att barnet ska överleva i magen. Men sedan?
Utöver oron har det bara funnits rum för motsatsen, fantasibilderna. Jag har tusen gånger tänkt på alla framtida biblioteksbesök med vårt barn. Lördagsgodis. Bussresor.
Läxläsning. Ljudet av diskmaskinen.
För att inte tala om den där romantiskt enquistska bilden som gärna ackompanjeras av ljudet från forna tiders skrivmaskinknatter; barnet i korgen som kramar min stortå under skrivbordet.
När vi lämnar Grankotten har det slutat regna. Allt jag kan tänka på är den där korgen.
Är den ens ergonomisk?
Veckans överraskning
Jag lever efter två regler: 1) man bör alltid välja italienska viner och 2) man bör dra öronen åt sig när recensenter skriver att en film är ”en svensk Short Cuts”. Det senare brukar dessvärre betyda ett krystat hopkok av åtta eller nio halvknådade karaktärer. Men i veckan fick jag lov att revidera denna regel. Karin Fahléns bioaktuella ensemblefilm ”Stockholm Stories” är en rörande storstadsskröna – och ett imponerande manusbygge signerat Erik Ahrnbom.
Veckans kap
Salman Rushdies självbiografi ”Joseph Anton” är största kapet i årets bokrea. En viktig och hjärtslitande bok om skrivandets makt och vanmakt. Samtidigt spännande som en thriller.