Svårbegripligt generös dom
Den som från mycket nära avstånd skjuter sin flickvän i pannan torde vilja mörda henne.
Det krävs betydande välvilja för att begripa hur Attunda tingsrätt kunde resonera sig fram till att gärningsmannen saknade uppsåt och dessvärre råkade döda henne.
Kammaråklagare Robert Näppi borde ha haft en ganska enkel resa till fällande dom för mord.
19-åringen har för det första erkänt att han från nära håll, cirka 15 centimeter, riktade pistolen mot sin sovande flickväns ansikte och medvetet tryckt in avtryckaren till dess att skottet avlossades.
Det finns därvidlag ingen anledning att fästa vikt vid den vapenkunnige ynglingens bisarra förklaring, nämligen att han tryckte för att säkra vapnet.
Och som om det inte vore nog med detta radas besvärande omständigheter upp:
En kompis har vittnat om att han hotade döda sin gravida flickvän om hon gjorde abort, vilket hon ändå valde att göra.
Och varför tog den unge mannen över huvud taget fram pistolen då Sandra besökte honom? Hon var helt ointresserad av vapen.
Dessutom har han tidigare misshandlat henne. Hon var vid ett tillfälle så rädd att hon ringde sin mamma för att få hjälp.
När det dödande skottet väl hade fallit försvann han innan ambulans och polis kommit till platsen och tog för säkerhets skull med sig inte bara vapnet utan även ljuddämparen till ett annat vapen.
Tingsrätten konstaterar att åklagaren har "fört fram flera omständigheter som i sig är besvärande och om med varierande styrka kan tala för att XX har utfört den aktuella handlingen med vett och vilja och i syfte att ta livet av sin flickvän".
Men sen börjas det. Ynglingen hävdar ju att han inte visste att vapnet var laddat. Och han var ju påverkad av knark. Då är det inte så lätt att veta vad man sysslar med. Snäll var han dessutom efter aborten, snäll och stöttande.
Domstolen slår nästan knut på sig själv i sin iver att finna skäl att slippa döma för mord. Att vänner har varit oroliga för att något mycket allvarligt skulle hända Sandra viftas bort som vittnesmål om hur 19-åringen har varit tidigare och "har ett mycket svagt bevisvärde".
Och att han själv slog larm tillmäts betydligt större betydelse än att han efter samtalet hade sinnesnärvaro nog att plocka med sig bevis innan han stack.
Närmast imponerande kreativt är slutsatsen att faktumet att mannen förnekar mord "talar mot ett uppsåtligt dödande". Det saknas i kriminalhistorien inte exempel på att mördare nekar.
Med uppvisande av all denna generositet får det anses vara logiskt att tingsrätten kommer fram till att gärningsmannen inte kan "fällas till ansvar för uppsåtligt brott i någon form".
Det ska i ärlighetens namn påpekas att åklagaren förutsåg att tingsrätten skulle kunna underkänna bevisningen och hade därför ett alternativyrkande i form av grovt vållande till annans död. Det fick han gehör för.
Två år och åtta månaders fängelse, lyder Attunda tingsrätts generösa slutsats.
– Det här kan inte ha att göra med ett vådaskott, var Robert Näppis spontana reflektion efter den besynnerliga domen.
Det är inte svårt att dela uppfattningen. Jag är den första att hålla med om att oklarheter ska väga till den åtalades fördel, men åklagaren gör rätt i att överklaga.
Om en människa riktar en pistol mot en medmänniskas ansikte är det, om inte annat, hens förbannade skyldighet att veta hur det fungerar.
Allt annat är att visa prov på en likgiltighet som borde straffas hårdare än vad som är fallet här.
Jag förutsätter att hovrätten skärper straffet.