Förpackningarna som gör mig hatisk
Jag orkar nästan inte skriva den här texten. Mina fingrar är som förlamade. Det blir blodspår på tangentbordet. Händerna är på upphällningen. Med uppbådande av mina sista krafter ska jag ändå försöka.
Att slå tillbaka mot förpackningsindustrin.
Orsaken till mitt kraftlösa tillstånd är nämligen att jag under den gångna helgen gått i närstrid med ett antal förpackningar. Samtliga konstruerade för att bjuda största möjliga motstånd. Det är som om tillverkarna faktiskt inte vill att vi ska kunna använda de produkter vi köpt.
Jag har i tur och ordning tampats med ett minneskort, några rakhyvlar, en cd-skiva och en påse lantchips. Vardagsprodukter som rimligen borde vara hyfsat enkla att komma åt.
Minneskortet först. Storlek cirka 2 gånger 2 centimeter, några millimeter tjockt.
Att öppna minneskortets förpackning med bara fingrarna är omöjligt. Det finns ingen som klarar det. Med tänderna var jag på god väg, men tvingades sluta då plomberna protesterade.
Lösningen blev skalpellen. En otäckt vass liten kniv som lyckligtvis låg och lurade i verktygslådan. Efter några proffsiga snitt fick jag minnet tillbaka. Fingertoppen försvann dock.
Dagen därpå var det dags igen. Jag hade investerat (det är rätt ord med tanke på prisnivån) i en förpackning med fyra rakblad till min högteknologiska hyvel. Förpackningen var nära tio gånger så stor som själva produkten. Den var designad av någon som gått på universitet. Materialet var genomskinlig hårdplast.
Förpackningen räckte ut tungan och retades. Den hånade både mig och alla som föredrar enkelt och miljöanpassat framför svårt och dumt. Jag kände hat. Jag ville skada. Försökte inte ens med händerna utan gick direkt på skalpellen. Ritualskar fanskapet i strimlor.
I lugnare tillstånd reflekterade jag kort över förpackningsindustrin och dess ohämmade produktion av den ena förpackningen dummare än den andra. Mina prövningar är bara ett axplock ur en uppsjö av exempel på förpackningar som provocerar oss dagligen.
Sedan ville jag njuta av min nya cd med Cat Power. Klöste loss plasten och tappade asken i golvet så att den blev obrukbar. Precis som vanligt.
Sista hindret att forcera var en påse svenska lantchips. Men jag orkade inte öppna den. Påsen var inbrottssäker. Jag försökte rycka, men axeln hoppade ur led.
Det fick bli skalpellen igen. Min fru såg lite rädd ut.