Vargarna får aldrig dig, fina lilla barn
Mardin.
Fina lilla barn.
De bad om en kort text om dig. Men hur sammanfattas något så stort som att möta dig, på bara några få tecken?
Du säger att du saknar din pappa men inte kriget.
Du säger att du saknar ditt hus i Kobane men inte bristen på tak.
Vargen ylar i nattens skog,
Han vill men kan inte sova.
Hungern river hans vargabuk,
O det är kallt i hans stova.
Din mamma sa åt dig att ”packa för Turkiet” för sex månader sedan.
Du visste inte vad Turkiet var.
Det vet du nu.
Det är landet här, på andra sidan berget, där det inte är krig och där det finns en tv. Du hade aldrig sett på tv innan du kom hit. Ditt hem har inte haft el på fyra år.
Det är landet där du kan stänga om dig när du går på toa, även om du delar den med sextio personer. Du visade oss bilder, i din storebrors mobil, på ditt badrum hemma. Halva var söndersprängt, väggen ut mot vägen var borta. Du sa att det var jobbigt att kissa när alla kunde se.
Det är landet där det kommer en vit buss och delar ut varm mat. Du berättar att du bara åt brödsmulor när du flydde.
Vargen ylar i nattens skog,
Ylar av hunger och klagan.
Men jag ska ge'n en grisasvans.
Sånt passar i vargamagar.
Det är landet där du kan leka datten på en åker, utan att vara rädd för att trampa på en mina, som pojken i tält 71 gjorde i Syrien. Du blir ledsen när du ser hans arm, där handen saknas.
Det är landet där du vågar tro på människor, där du går fram till en främmande kvinna med blont hår, tar hennes hand och frågar om hon vill leka med dig, trots att du förut sett främlingar komma med vapen. Det är landet där du inte tror att människor vill dig illa.
Det är landet där det är tyst på nätterna. Du berättar att du inte hört skottlossning på 174 dagar.
Sov mitt barn i bädden hos mor,
Låt vargen yla i natten.
Men jag ska ge'n en hönsaskank,
Om ingen annan har tatt 'en.
Mörkret har sänkt sig över lägret. I en soptunna har någon tänt en eld.
De andra barnen leker.
Vi packar i tysthet, både du och jag.
Vår tid här är över. Jag och Magnus ska hem. Det ska du också.
Men medan vårt plan går till Stockholm ska du tränga in dig i en bil och resa tillbaka till Kobane, ett av de värst drabbade områdena i Syrien. Där massakrer, våldtäkter och kidnappningar under lång tid varit vardag för den kurdiska befolkningen. De dina.
Din mamma är glad. Hon tycker att det är dags, säger att kriget i er stadsdel är över. Hon längtar efter att koka en kopp te i ert hus.
”Även om jag måste göra en öppen eld i vardagsrummet för att koka vatten så är det ändå mitt te, bryggt i mitt hem”, säger hon.
Du varg. Du varg, kom inte hit.
Du sitter tyst när hon pratar, säger inget. När vi går ut ur tältet för en sista omgång hopprep viskar du i mitt öra att du kommer att sakna Turkiet.
Vi säger till din mamma att vi är oroliga för dig.
Hon ler mot oss. Skakar på huvudet.
”Ungen min får de aldrig.”
FOTNOT: VARGSÅNGEN, 1984
Text: ©Astrid Lindgren Musik: ©Björn Isfält