Hoppfulla protester som brukar sluta med bakslag
Varje gång folkliga protester utbryter i Iran växer en förhoppning om att prästdiktaturen ska falla.
Så även nu när en ung kvinna dödats av moralpolisen för att hon inte bar slöja.
Tyvärr brukar det sluta med att protesterna brutalt slås ned och förtrycket fortsätter.
Från talarstolen i FN:s generalförsamling hyllade USA:s president Joe Biden ”de modiga medborgarna och modiga kvinnorna i Iran som demonstrerar för att säkra sina grundläggande rättigheter.”
Men när Irans president Erahim Raisi talade inför samma församling vid FN-högkvarteret i New York nämnde han inte protesterna med ett ord. Det är som han och övriga i maktskiktet lever i en egen värld.
Då har ändå den islamska regimen under den senaste veckan skakats av de mest omfattande protesterna på flera år.
Den utlösande faktorn var när 22-åriga Mahsa Amini dödades efter ett ingripande av den religiösa polisen.
Hon var på besök i huvudstaden Teheran och kom upp ur tunnelbanan utan en slöja som täckte håret. Ett allvarligt brott under det stränga religiösa lagar som har rått i landet sedan revolutionen 1979.
Polisen hävdar att Amini fick en hjärtattack och dog. Men vittnen som greps tillsammans med henne säger att poliserna upprepade gånger dunkande hennes huvud mot insidan på polisbussen varefter hon blev medvetslös.
Missnöjet bubblar under ytan
Efter att bilder på den livlösa kvinnan spridits i sociala medier utbröt folkliga protester som sedan spridit sig till städer över hela landet. Kvinnor tar av sig sina slöjor, några bränner dem till och med.
Initialt riktades protesterna mot polisens behandling av den unga kvinnan men väldigt snabbt var det prästdiktaturen och det religiösa styret som blev måltavla. Nu hörs slagord som ”Vi vill inte ha den islamska republiken” och ”Död åt den religiöse ledaren”.
Så är det ofta i Iran.
En enskild incident utlöser protester men under ytan har missnöjet med de styrande bubblat väldigt länge. Landet är som en tryckkokare som med jämna mellanrum exploderar.
Många iranier har fått nog av alla de religiösa regler som regimen försöker upprätthålla och som styr vanliga människors liv. Den religiösa polisen trakasserar ständigt framförallt kvinnor som inte täcker sig tillräckligt.
Folk är trötta på förtrycket och på den usla ekonomin som är ett resultat av vanstyre och att Iran är en pariaregim som genom åren utsatts för en rad sanktioner från USA och västvärlden, bland annat för försöken att i hemlighet skaffa sig kärnvapen.
Skjuter skarpt mot befolkningen
Regimens svar brukar alltid vara detsamma. Först inskränker man eller stänger av internet och tillgången till sociala medier. Därefter kommenderar man ut kravallpolis på gatorna som skjuter skarpt mot demonstranterna.
Den här gången har redan ett tiotal människor dödats i protesterna. Risken är stor att den siffran kommer att stiga eftersom protesterna verkar öka i omfång.
Varje gång folkliga protester drar igång mot regimen så väcks ett hopp både hos de som lever i Iran, hos exiliranier och den internationella opinionen att upproret den här gången ska vara så omfattande att diktaturen kan störtas.
Tyvärr slutar det ofta i besvikelse.
Den iranska regimen är totalt hänsynslös. Man är beredd att ta till vilka medel som helst för att stoppa protesterna. Där ingår att skjuta skarpt mot den egna befolkningen och att kasta upprorsmakare i fängelse utan rättegång.
Initialt försökte regimen den här gången dämpa protesterna genom att lova en utredning om vad som hände med Masha Amini.
Får begrava sina döda
Men när det inte lyckades kväsa protesterna verkar taktiken har fallit tillbaka till den gamla vanliga. Total repression.
Ännu är det för tidigt att säga hur det kommer att sluta. Jag hör många som uttrycker hopp om att upproret den här gången innebär slutet för det religiösa styret.
Men risken är uppenbar att det slutar som det brukar.
De diktatoriska makthavarna sitter kvar. Ett antal familjer får begrava söner och döttrar som dödats i protesterna. Förtrycket fortsätter med oförminskad styrka. Tills missnöjet exploderar igen.
Vid någon tidpunkt kommer den iranska diktaturen att falla men det är långtifrån säkert att det vi ser nu är slutet.